Jag ska nog lyckas

Gårdagens seger i derbyt mot Köping FF var den skönaste seger jag upplevt sedan...sedan...ja, det var väl när vi spöade Köping i våras.

      Men den här segern var skönare. Vet inte varför. Kanske för att det kändes så oviss på förhand, som att vad som helst kunde ha hänt, men också för att den var så viktig tabellmässigt. Nu är vi ikapp Köping, och några poäng bakom lagen ovan, samtidigt som vi har chans att rycka ifrån lagen under som vi nu ska möta framöver.

      Och herregud det var ju inget snack om saken. Trots att vi bara ledde med 1-0 i halvtid och trots att jag var bra nervös just där och då så var det ju inget snack om saken. Köping hade knappt någonting under hela matchen, samtidigt som vi spelade grymt och öste på hela tiden. Målchans efter målchans. Oj vad vi brände lägen, men det blev tillslut 3-0, och det räckte ju. Men det hade varit skönt med, säg...7-0 - och det hade inte varit orättvist!

      Och jag fíck sitta på bänken! Dagen innan derbyt hade vi match med b-laget mot Kolsva, och därifrån skulle tre spelare tas ut till bänken mot Köping. Vi vann med 6-1 och jag gjorde en okej match, men blev inte uttagen - och det var okej, för det kändes som att det var tre offensiva spelare som skulle inte på bänken. Men när Jompa inte kunde spela på grund av sjukdom så blev jag uttagen ändå. Kul för mig, men tråkigt för Jompa.

       Jaja, nu siktar vi vidare. Sköllersta på lördag, ett lag som ligger under oss men som vi fick stryk av hemma i våras efter en medioker insats. Kommer med all sannolikhet bli en tuff nöt, då det kanske är Sköllerstas sista chans att hänga på för att inte dras in rejält i bottenstriden, så de kommer nog vara taggade till tusen. Men vi vet vad vi kan och vi vet vad vi har presterat den senaste tiden. Vi har tagit poäng och spelat jämnt mot samtliga topplag, så går vi bara in och gör samma hårda jobb så ska Sköllersta spela väldigt bra för att slå oss.

Ja, så är måndagskvällarna räddade för en tid framöver. Jag menar...först Robinson. Sedan Dallas! Och till sist Breaking news. Snacka om helkväll med det bästa från lite av varje.

      Okej, Robinson slutade jag titta på för många säsonger sen - men nu när man kör en greatest hits med alla gamla superrävar så är det ju bara för bra för att missa. När Robinson gick på SVT, då som Expedition: Robinson, i slutet av 90-talet så satt man ju som klistrad varje lördagkväll. Det är nostalgi, fast i mer modern form.

      Men Dallas! Herregud... Ni kan inte förstå vad den serien betyder för mig. Det är min barndom i sin allra renaste form. Varje lördagkväll samlades vi i tv-soffan framför SVT och Dallas med chips och dricka - det var liksom högtidsstunder, tyckte jag.

      Signaturmelodin ger mig idag gåshud och ett sanslöst välbehag, det är som världens skönaste käftsmäll som tar mig 22 år tillbaka i tiden.

      Jag har inga förhoppningar eller förväntningar på detta nya Dallas. Det kan egentligen bara bli sämre - och det bryr jag mig inte ett skit om. Det är bara nostalgi för hela slanten, och för den skullen tänker jag inte missa ett enda avsnitt.

      Breaking news däremot har jag förhoppningar på, och det är att det ska vara precis lika ljuvligt och underhållande som förra säsongen. Bara Filip & Fredrik kan göra den här sortens tv - bara Filip & Fredrik.

Lökig helg. Det har varit lugnt, alltså.

     Gårdagen präglades av den wunderbara segern mot Örebro Syrianska hemma på Runevallen. Jag var lite orolig för matchen innan, för Syrianska är alltid Syrianska, och när de är på rätt humör och har lite medvind så är de fruktansvärt giftiga. Samtidigt var jag inte superorolig, eftersom att vi bevisat att vi kan spela jämnt, och lite till, mot alla lag i serien.

     Slutresultatet: 7-2.

     Man kan tro att Syrianska åkte på ett par utvisningar, och rent spelmässigt på planen kunde man nästan tro det också - men så var inte fallet. Vi var bara för bra, helt enkelt. Okej, Syrianskas försvar var inte det tätaste försvaret jorden skådat - men segern var solklar och rättvis.

      Enda smolket var att vi släppte in två mål inom loppet av några minuter i andra halvlek. Just när vi hade gjort 4-0 och man trodde att man kunde andas ut så går de och gör två mål - och det vet man ju att när Syrianska får lite medvind och känning så blir de ju som livsfarliga blodhundar.

      Nåväl, ett snabbt 5-2-mål satte punkt för matchen, och därifrån kunde man pusta ut.

      Noterbart är också att Tordan svarade för en smällkyss till mål. Inlägg ifrån Mackan, direkt på volley, med vänstern, och ett drömmål var fullbordat. Blev nog en kall rackare på det.

 

Annars myste jag framför Pluras kök på teven igår kväll. Säsongspremiär, primetime på TV3, och det var precis så härligt som det alltid är. Till och med gästen Lasse Berghagen var skön med sin gitarr - fast å andra sidan så tror jag att Lasse Berghagen är just det. Skön.

      Måns Herngren är ny sidekick till Plura, och han var suverän. Rolig, kunnig och kvick.

      Och även fast det är ett sattyg det här med rökning så kan jag inte hjälpa att tycka att det ser så snyggt och fränt ut när Plura och Måns står i köket och röker.

      Fast nästa vecka blir det nog bättre, för då gästar Filip Hammar och Pluras ex, Kajsa Grytt.

 

Dagen idag har varit Västanhed. Blev en sedvanlig klippning av gräsmattan, samt kanske årets sista dopp.

      Nej förresten, fan heller, jag ska hinna med ett par dopp till.

Det är både irriterande och skönt att sommaren kommit nu, lagom till att man börjat jobba igen. Normalt sett brukar ju sommaren dö ut när semestern är slut - men icke i år. Nu lever den i allra högsta grad. Det är skönt.

      Men samtidigt - tokvarma dagar som dessa så ska man ju inte jobba, man ska ju ligga på beachen med en kall i handen, typ. Fast hellre så här än regn och elände.

      Och det är ju fortfarande sommar. Augusti ut.

      Nåväl, här är lite bilder från sommaren.

 

 

Chillhäng på balkongen med Lillebror och Kocken.

 

 

En blöt kväll, både invändigt och utvändigt, i juni i en husvagn på Ladugårdsvägen.

 

 

Med Brorsdotter Freja på husvagnssemester i Malmköping.

 

 

Pissepaus på vägen till Halmstad.

 

 

I väntan på ett boende vi aldrig fick.

 

 

Lillebror och Stiffa fixar tältet...

 

 

...medan Vampyren jazzar i solen.

 

 

Strand Tylösand.

 

 

After beach.

 

 

Ungefär 10 sekunder innan jag välter ut ölen till vänster.

 

 

Boule-match mot Kocken och Ida.

 

 

Som ni kan se på bilden så inledde jag och Lillebror helt klart under godkänt, men vi repade oss och kvitterade.

 

Jag fick Zlatans självbiografi i julklapp förra året. Först nu, i sommar, så öppnade jag den - och det var inte svårt att streckläsa den. Jag tyckte väldigt mycket om den.

       Jag minns en måndag framför Fotbollskväll på SVT, kan det ha varit 1999? Det var ett långt inslag om en ung kille i Malmö FF, som då lirade i Superettan, och den här killen var något speciellt. Något extra. Han hette Zlatan Ibrahimovic.

       Dagen efter på fotbollsträningen med 86:orna skrek jag "Ibrahimovic" efter varje mål jag gjorde, för på den tiden hände det faktiskt att jag gjorde mål med jämna mellanrum - och ingen fattade någonting. "Vem fan är Ibrahimovic?".

       Jag har gillat Zlatan och jag har tyckt illa om Zlatan, jag har tyckt att han varit överskattad och jag har varit stolt över honom. Den bästa tiden var nog när han spelade i Barcelona. Då såg jag nästan varje match. Det var som att hela Sverige gick samman i en enad stolthet över att han, "våran Zlatan", spelade där, med Messi, Xavi, Henry och Iniesta. Det var nästan lite overkligt, på nåt sätt.

       Nu älskar jag honom. Efter att ha läst boken så älskar jag Zlatan. Men mest av allt så förstår jag honom. Nu förstår jag varför han har gjort som han har gjort, varför han har sagt det han har sagt. Och jag imponeras.

       Den uppväxten han hade, kära nån, den var ingen dans på rosor. Men han gav sig fan, och han vann. Han vann mot alla som misstrodde honom. Han visade dom alla.

       Det var en mycket intressant läsning, att få ta del av saker runtomkring och att få höra sånt man aldrig fick höra då - och efter denna läsning har Zlatan nu min fulla respekt.

Tung dag. Tung dag med stort T. Man är alltid medveten om att det kommer att bli full fart när barnen kommer tillbaka ifrån sommarlovet - men man är aldrig beredd på anstormningen.

       Jag kände mig mycket gammal när jag gick ifrån jobbet idag. Gammal och förvirrad. Gammal och trött. Gammal och utslagen.

       Men jag repade mig snabbt. Så pass snabbt att jag kände mig upplagd för att följa med till Värmland och titta på när vi spelade mot Strömtorp. Men så tänkte jag; fan, vi har ju förlorat varenda bortamatch som jag varit med och tittat på. Kanske vinner vi om jag inte följer med? Så jag stannade hemma - och visst fan vann vi med 3-2!

       Alltså kan man säga att vi vann tack vare mig?

       Så jävla skönt - dels för att det var mot Strömtorp som är ett jävla pisslag på alla sätt och vis, och dels för att det var tre oerhört viktiga poäng. Vi behöver börja vinna för att inte tappa mark, och jag hoppas att detta var början.

En arbetsdag som denna är helt okej. Var på Tom titts i Södertälje, som en slags kick off inför höstterminen, och där fick man verkligen leka av sig. Eller, leka och leka, men det fanns i alla fall många roliga experiment att prova på. Har inte varit på Tom titts på kanske 17-18 år, så det var lite skoj. Lite uppfriskande.

     Sedan hem och b-lagsmatch mot VIK på Runevallen. Ingen höjdarmatch. Vi slarvade något helt jävla sanslöst matchen igenom, måste ha varit nåt slags rekord i antal felpassningar, och vi förlorade också med 3-1.

     Knäet kändes okej, men orken fanns inte riktigt, och hela andra halvleken spelade jag med antydan till krampkänning i båda vaderna. Blev att hålla igen lite i löpningarna. He...he.

     Men dagens grej of the day är detta: Stiffa har tagit körkort! Kan ni förstå? Känns lite sorgligt och vemodigt på ett sätt, det ska ju vara som så att han inte har körkort, det är ju hans grej - men självklart är det roligt. Inte minst för hans egen skull. Livet blir enklare på många sätt. Och nu slipper jag köra den fan vart vi än ska någonstans. Herregud, han har åtta års bilkörning att ta igen. This is where I win all my money back!

Vilken match. Vilken jävla match. VILKEN SATANS JÄVLA MATCH!!!

     Ungern lät inte skrämmande på förhand, men med tanke på hur lite man trodde på Sverige inför OS så kändes det ändå ovisst.

     Och det började ju bra, Sverige spelade mycket stabilt i den första halvleken. Där trodde jag (eller hoppas jag) att matchen så gott som skulle vara avgjord. Men såklart inte. Sverige hade bra många lägen att dra ifrån i den andra halvleken - men givetvis skulle det bli en outhärdlig rysare igen. Där trodde jag att matchen var körd. Vi skulle torska på mållinjen, såklart.

      Men - en superräddning när det som mest behövdes, och ett mål ifrån en spelare som varit smått usel genom hela turnerigen (Kim Ekdahl du Rietz) och saken var klart. Sverige spelar OS-final.

      Jag vet inte ens vilka vi spelar mot, men det känns som att Sverige i detta rus kan spöa vilket jävla lag som helst.

      Ett silver är grymt, det hade ingen trott på innan turneringen. Det är fanimej en bragd. Men nu när vi är i final så vore det ju fanimej rörande underbart, och rättvist, om förbundskaptenerna Staffan Olsson och Ola Lindgren får den guldmedalj de aldrig vann som aktiva, trots tre försök.

Jaha ja. Det var ju skojigt. Det blidde inget derby, nejdå nejdå, DET REGNADE JU FÖR FAN BORT!!! Vilket satans antiklimax. Var ju så peppad på match - mot Köping!

      Usch vad tomt det kändes när beskedet kom. Det vägrade sluta regna, och trots att det inte regnat så länge, började ju först på eftermiddagen, så var planen alldeles för vattensjuk för att kunna bedriva hygglig fotboll på. Det hade blivit vatten-polo, en lottdragning, en parodi.

      Visst, det hade inte varit roligt att spela på den planen, och det hade troligtvis inte dykt upp många själar på läktaren - men jag var så sugen. Även fast jag inte skulle spela så var jag sugen.

      Frågan är om jag nu får vara en del av ett derby denna säsong. Matchen skjuts upp några veckor, och kanske är det som så att jag inte har någon plats på bänken då? Fy fan så trist.

Satfläsk! Varför ska det regna en dag som denna?! Eller, en kväll som denna som komma skall.

      Det är ju derby mot Köping ikväll hemma på Runevallen - och det vill man ju att det ska bli en solskenshistoria på mer än ett sätt. Sol, mycket publik - och seger! Fast det är klart, jag nöjer mig otroligt mycket med bara det sistnämnda. Det är det viktigaste.

      Jag hade en liten förhoppning om att få sitta på bänken även denna match - och det får jag! Så jävla underbart roligt att jag inte kan förklara tillräckligt.

      Men som vanligt kommer det att bli en nervpärs. Inte att sitta på bänken, men att behöva titta på matchen. Köping är Köping och Köping får aldrig vinna. Jag hoppas, jag hoppas, jag hoppas verkligen - jag hoppas att vi kan spela lika tight och disciplinerat, och med samma inställning, som vi gjort den senaste tiden. Då måste Köping spela bra för att slå oss.

       Och nu började det åska.

Tack och lov för OS. Jag är inte besatt, men jag älskar det. Kan titta på nästan allting, i princip, bara för att det är så härligt. Sån fin inramning.

      I början tyckte jag att OS 2012 var lite osexigt. Jag menar...London. Sommar-OS ska vara exotiskt, varmt och som från en fjärran värld. Som Barcelona, Sydney, Athen eller Seoul. Lite svettigt, sådär. Men London, det är ju grått, regn och betong. Tyckte jag. Men ju mer mästerskapet pågått så har jag kommit att svänga - och nu känns det precis som det ska igen. Inte så exotiskt, men tillräckligt sexigt.

      Det började ju illa för oss, Sverige. Den ena medaljen efter den andra föll ur våra händer, och man befarade ett nytt fiasko-OS. Men så plötsligt fick vi ett silver, i hästhoppning, och plötsligt gick proppen ur. Nu kommer det ju nya medaljer varje dag känns det so - senast ett brons i brottning som inföll just nu när jag skrev detta - och det gör ju bara OS ännu härligare.

      Vi är där, vi är med, och vi presterar.

      Therese Alshammars skada var som en tagg i hjärtat. Det här var ju hennes mästerskap, det skulle inte sluta så här. Jag vet inte varför, men jag unnar Therse Alshammar allt gott, och det var ändå en mindre bragd att hon trots allt tog sig till final. Hoppas hon kör fyra år till, mot Rio, det skulle vara underbart.

      Och guldet i segling var ju häftigt. Jag vet att det heter nåt annat än segling men det skiter jag - vilken jävla upplösning! Ingen visste vad som pågick, alla trodde ju att vi tagit silvret, men så plötsligt ser man gamnackarna på britterna och hur svenska fansen börjar gråta - och tamejfan om vi inte hade snuvat britterna på guldet!

      Håkan Dahlbys silver följde jag via radion på väg hem från Västanhed - och det var en mäktig känsla. Som han skjöt, och för varje träff han satte så höjde jag min näve. Sedan började jag skrika efter varje träff - och när silvret väl var bordat så höll jag på att köra av vägen. Sedan kom klumpen i halsen, när radiokommentatorn beskrev hur Dahlby sprang omkring och hoppade glädjeskutt i vild lycka. Jag mindes ett inslag jag sett på TV4 sporten inför OS, och där berättade Dahlby om vilka omtumlade år han haft. Han har gift sig, fått barn, och tidigare i år gick hans far bor - något som hade tagit hårt på honom. Han berättade han skulle skjuta för sin pappa, och när jag mindes detta och insåg den glädje och sorg som Dahlby måste kännt i denna stund, det fick gjorde att det klumpade i halsen för mig. Dahlbys pappa skulle ju ha varit där, precis som han alltid varit genom alla år.

       Sedan gillar jag friidrotten, såklart. Bolts guld var häftigt, och det känns som att vi kanske aldrig någonsin får se en sådan löpare igen. Inte på mycket länge, åtminstone.

       Och jag unnade verkligen Anna Lindberg en medalj i sin sista tävling, men dessvärre.

       Och handbollen är rolig. Damerna gick det ju skit för, men herrarna har spelat bra - och faktum är att de börjar spela just nu mot Frankrike. Så det måste jag titta på nu.

Var inte så jobbigt som jag trodde att börja jobba idag. Delvis för att det var så lite barn, men också för att...ja, det var lugnt liksom.

      Det värsta är att gå upp på morgonen. Jag kommer upp, det är inga problem - men jag vill inte! Jag älskar att sova länge och att ta det lugnt på morgonen. Därför är det inte optimalt, såvida man inte kliver upp ett par timmar innan man börjar jobba, och det har jag då rakt inte någon lust med.

      Sedan är det väl vetskapen. Vetskapen om att det är så här det kommer att se ut nu, dag efter dag. Upp och jobba, ner och träna, hem och äta, godnatt. Freedom my ass!

      Pasta och köttbullar i magen nu. Ner och träna snart. Det spöregnar. Heja.

Någon frågade mig igår kväll om jag "dött på bloggen?". Nej då, nej då. Men va fan, man har semester, det är sommar, det finns så mycket annat att göra.

      Ja det har varit fullt upp på semestern. Har varit på husvagnssemester i Malmköping med Mor & Far och Grannarna Carlssons, Även Systerdotter Freja fick följa med, och det var roligt eftersom det var första gången hon åkte iväg själv med oss. Det var några fina dagar det.

      Sedan åkte vi iväg en sväng till Halmstad, jag, Lillebror, Jag-älskar-ljus-mannen och Vampyren. En underbar vistelse. Men jag berättar mer om det en annan gång.

      Och så har det blivit några vändor upp till Västanhed för sol, bad, gräsklippning och vedhuggning.

      Annars har det väl blivit någon minigolfs-tripp till Eskilstuna, många fester, många utgångar och en del sällskapsspelskvällar.

      Vädermässigt har ju sommaren varit en mindre katastrof, men den har tagit sig de senaste två veckorna och kommit igen en aning. Hoppas den håller i sig augusti ut.

      Fotbollen drog ju igång i mitten på semestern, så där blev man ju lite låst. Men det har funkat. Vi har nu spelat två matcher av höstsäsongen, och där blev det kryss borta mot Kumla och förlust igår mot Nordvärmland borta. Hade varit skönt med nån seger, men de är ju topplag, även om vi spelade hyffsat jämnt mot åtminstone Kumla. Men det är jämnt där nere i botten, så om vi fortsätter spela bra och börjar plocka trepoängare så kan vi nog klättra.

       Glädjande och förvånande har jag också fått sitta på bänken de senaste matcherna. Eller, förvånande är det väl inte eftersom vi saknat en del spelare, men roligt är det definitivt. Kanske kanske kan man få en plats på bänken även mot Köping nu på onsdag, det skulle vara grymt roligt, men annars var det bara en rolig bonus. Jag har insett att jag får satsa på nästa säsong för jag är liksom för långt efter. Knät är bättre, men inte helt hundra, men det värsta är nog orken som inte riktigt finns där. Men men, jag gnetar vidare.

       Ja, så är då semestern slut för denna gång. Det känns minst sagt deprimerande. Så ångestframkallande att jag blir yrslig. Det ska inte behöva vara så här egentligen. Man ska ju vara som på semstern - fri och lycklig. Måste bli ekonomiskt oberoende snart.