And then came july. Idag är första dagen på en fem veckor lång semester - and lord I need it. Skolan tog slut i mitten på juni, och sedan har jag gått upp och jobbat heltid sedan dess. Men nu är det alltså lazy days i några veckor innan fotbollen drar igång igen. Efter en tung vår och ett par fruktansvärda matcher så avslutade vi med att kriga till oss en poäng i sista matchen för våren, hemma mot Säffle. Kan vi visa den inställningen i höst så kommer vi att fixa kontraktet.
Annars då? Ja, inte så mycket. Vi har byggt en brygga uppe i Västanhed som invigdes i midsomras. Blev bra, både bryggan och midsommar. Lite väl lugn kanske, men ändå.
Och så har jag fixat mig en ny racerbil. Buster heter den. En gammal polisbil.
Vädret har ju varit sådär. Bättre än förra sommaren, men inte fullt så bra som man kan önska. Pissregnar nu - och då passar det ju fint att vi är på väg till Kroatien nu. En vecka med mor, far och lillebror. Känns gött. Sedan väntar en sväng upp till Berghamn, och förhoppningsvis någonting med boysen därefter.
El niño Jonatan en båt på land en prins av ängar och asfalt Jag glider fram mot Shangri-La möt mig där sött blir till salt
2 steg från vägen som jag aldrig skulle börja gå men som jag nu börjar se slutet på Och du sa: "Jag är precis som dig" Förlåt mig
Du är mitt Joshua tree som jag aldrig kommer att segla förbi utan att se om det verkligen var sant Du är mitt heroin och jag vill aldrig bli fri om du inte nånstans kände likadant
När började du glömma bort dig själv du som alltid gått din egen väg utan hjälp
Och om ni ser henne irra omkring kom ihåg att hon är det vackraste som finns Säg att jag saknar henne
För hon är mitt Joshua tree en plats jag alltid kommer att stanna i för att förstå vad som är sant Hon är mitt wannabe jag vet att många av oss skulle vilja bli men jag hoppas ingen känner likadant
En övergiven lekplats dom har suddat ut våra spår Där vi ristade in våra hjärtan det var ett barnsligt ungdomsår Men vi visste inget annat det var den bästa av verklighet Och vid Kinnekulles kulle ligger vår begravda hemlighet En natt som kanske var den bästa vi gick igenom ekhagen Vi var vårt eget kungarike när vi såg en siluett av staden
Du sa "det här är inte mycket men det kan bli nåt väldigt fint" Men jag hade inte förståndet då jag var redan i det finaste av fint
Jag kan inte ta farväl spottade blod utav ditt namn Men jag minns din rygg så väl nu är den i nån annans famn Ja jag minns din rygg så väl som på väg mot dödsrikets hamn Jag kunde inte ta farväl nu är du in nån annans famn
Nu rider jag över torget förbi Carina i neon Tänk att ett liv som alltid har levt här helt plötsligt känns så långt härifrån Och jag glömmer nya minnen för att ge plats åt det som var Kan inte komma ihåg att glömma dig fast jag försöker stannar det kvar Dom säger att det bara blir bättre men jag kan inte erkänna det Så jag ljuger för att somna det är min nya verklighet
Och jag drömmer om en sommaräng som alltid dör och kommer igen Det var ju så det skulle vara fast vi blev gamla fanns alltid sommaren Den kärleken Vad som än hände hade vi alltid den
Och jag minns din rygg så väl som på väg mot dödsrikets hamn Jag kunde inte ta farväl nu är du in nån annans famn Ja jag minns din rygg så väl spottade blod utav ditt namn Men jag minns din rygg så väl nu är den i nån annans famn
Måste stå emot måste få det gjort Nej, fy och skäms Tanken skräms Hem igen Måste stå emot allt är redan gjort Ja, äntligen Äntligen Äntligen
Jag hann inte riktigt med. Det var mars och april, och ganska kallt. Sådär som det är mellan vinter och vår. Sedan small det till, här nyligen. Efter Valborg. Boom! Tokvarmt! För att vara början på maj.
Låg en stund på mage i gräset igår och läste. På eftermiddagen. Tänkte det var lugnt. På kvällen kom svedan. Brände min rygg så det stod härliga till. Skönt ändå på nåt, att det kan vara så i maj. Vill inte säga att det är sommar än, jag vill ha en doft av vår lite till - och det blir ju en jävla vår om det fortsätter så här.
Har blivit ett par svängar till Västanhed, som just nu, men inte så många som jag velat. Plugget tar för mycket tid. Men nu är det inte mycket kvar av näst sista terminen. Skönt - och läsligt.
Fotbollen tar ju också mycket tid. Men nu, efter fyra omgångar, kom så äntligen första poängen, borta mot Strömtorp i helgen. 1-1 slutade det. Nu vänder det, tror jag.
Så dök det upp en countdown för ett gäng dagar sedan. Till Håkan Hellströms nya singel. Jävlar i min lilla låda vad peppad man blev!
Jag kan väl inte säga att jag satt framför skärmen och räknande ner - det behövdes inte. Jag hade redan räknat ut när klockslaget skulle infalla. Matematik, you know. Ha!
Så slog då klockan midnatt, natten mot lördag, och jag var där och förlöste låten. Din tid kommer. Efter första lyssningen tänkte jag: "Hmm......". Under andra lyssningen så lyssnade jag, och började digga så smått. Vid tredje lyssningen kom det, då släppte det, då var jag där. Vilken jävla fullträff - igen!
Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, mer än någonting jävligt jävligt bra. Ribban ligger ju där, sedan lång tid tillbaka. Jag älskar att det inte är en självklar stänkare - som Det kommer aldrig va över för mig - och jag älskar hur den fullkomligt exploderar när den väl fått sjunka in och hitta rätt.
Den kommer att bli en ångvält på Ullevi, garanterat - och textmässigt är det återigen ifrån ett land där jag kommer ifrån.
Två vårhärliga dagar i studentnästet blev det. Mycket bra puls på stan, och solen inbjöd till både strosande och uteserveringar för det påskfirande folket. Fast mycket till påsk var det ju inte - vad nu det är? Om vi bortser från Jesu korsfästelse så är det väl påskkärringar-gubbar-ägg och maten. Det blev det ju, hemma hos Lillebror. Mat, alltså.
Kvällsmaten var dock en annan och intogs på Stationen. Gott och trevligt. Sedan drog vi vidare till O'learys och spontanbowling. Det utvecklades snabbt till en brödrakamp mellan mig och Lillebror. Eller snabbt och snabbt - han öppnade starkt medan jag öppnade direkt svagt. Lillebror tog därmed ut segern omgående och började fira med diverse glädjesyrliga kommentarer och segergester. Men i segeryran märkte han inte att jag knappade in mer och mer - och efter tre raka spärrar var jag om. Jag sa ingenting, men plötsligt tittade Storebror Michael på tavlan: "Va fan, hörru, Jonatan har ju gått om dig".
Då ändrades tonläget hos Lillebror och matchen var ett faktum. En match jag kunde styra hem till Jonatan-seger. Mycket mycket viktigt.
Sedan lämnade vi av Far och Mor på hotellet och fortsatte natten några timmar till. Och söndagen bjöd på samma härliga väder som påskaftonen.
Glad påsk då! Blir en helg, eller två dagar, i Uppsala hos Lillebror. Men denna gång är det inte en boystripp, utan en familjeresa med Mor, Far och Storebror Michael. Blir hotell, middag och annat lull lull. Gott så.
Jaha, nyss satt man och längtade sig igenom februari, tänkte att "det här tar vi ju oss snart förbi". Lite till, bara. Och så tittar man i kalendern, och inte bara är det mars - vi är ju fanimej halvvägs in. Tid är en efterlysning vi aldrig kommer att få tag i.
Men det känns ju gött, får jag medge. Som att livet återvänder, lite. Att det finns hopp igen efter några tröga månader.
Och helgen flög iväg den med. Först fredag, där det blev en tur upp till Uppsala för en föreställning med komikern Jimmy Carr med Lillebror och Dammsugaren. Väldigt barnförbjuden sådan. Karln var inte rumsren på ett ställe. Men vilket jävla munläder! Två timmar av oavbrutet skämtande. Blir ju mycket, och alla skämt landade väl inte hos mig - men överlag var det en rolig show.
Sedan lördag och match mot Arboga Södra. 3-3 slutade det och jag fick på nytt 90 minuter, denna gång på högerbacken efter ett gästinhopp som mittback mot IFK Eskilstuna veckan innan. Ett steg framåt, spelmässigt, men finns fortfarande en del att slipa på inför division 3-premiären.
Och lördagskvällen spenderades i Västerås med Lillebror och Brorson Erik på O'learys. Boys night out, bara farbröderna och brorsonen. Trevligt värre!
Jamen jomen annars rullar det väl på. Med allt. Mot våren!
Äh, här står vi bara och hänger en lördagkväll. Med nån hockeyspelare. Äh, han hade vunnit masss priser i NHL, Stanley cup och så. Blivit utsedd till världens bästa back några gånger. Avgjort nån OS-final. Äh, inget märkvärdigt.
Men herre min körs då! Så var man 30 år. Vilken jävla resa.
Det var, och är, svårt att ta in - men samtidigt har jag ägnat lång tid på att förbereda mig. Så chocken var inte total - men fortfarande besynnerlig. Jag jobbar ju fortfarande på att förlika mig med att jag inte är 10 längre. Typ. Åtminstone 18.
Annars är det väl okej. Lyssnar på Ted just nu, på ett sätt jag aldrig gjort tidigare. Det träffar mig.
Mycket med skolan också, som vanligt. Eller mycket och mycket. Det är. Och jag tror att det är på gång att bli mycket. Jobbar på också. Det går upp och ner. Som med allt. Fotbollen är igång för fullt. Jobbigt och roligt. Har inte bestämt mig än om det kommer att bli ett roligt eller tråkigt år. Hoppas på ett roligt. Inkilning imorgon - det kommer nog att bli roligt.
Som med det här året - har inte bestämt mig än om det kommer att bli bra eller dåligt. Tror på bra. Hoppas på bra.
Så är vi halvvägs in i januari - 2016. Redan. Men jag måste ju få avsluta 2015 först. Här, alltså.
Det var ett jävla år. Känslomässigt sett. Mycket upp och ner. Konstigt. Som att jag inte visste riktigt någonting om någonting. Ibland. Som att jag var på väg någonstans, men stod still, och ibland färdades bakåt.
Vårterminen var jobbig i plugget. Det var tredje terminen, och terminen innan den kändes bra, bättre än den första terminen. Jag hade landat, men nu, där i den tredje terminen, så drog någon undan mattan för mig igen. Det var nog mycket på grund av kurserna, matematik och natur, som jag kände mig vilsen.
Och så tog min älskade Mormor steget vidare. Det var kanske väntat, men fullkomligt overkligt. Något som jag fasat för sedan jag var så liten - och så var den dagen där helt plötsligt. Men hur fruktansvärt jobbigt det än var så var det den värdigaste utgången. Det var inte hennes melodi att vara sängliggande sådär, rastlös som hon är. "Ligga där som en annan...".
Jag var i Budapest då, med Storebror Thomas och Brorson Erik. En trevlig resa, som jag inte kunde njuta av fullt ut. Men men. Jag fick i alla fall komma hem och önska lycka till på färden, om än några timmar försent.
Det blev sommar, och jag sa good bye till förberedelseklassen som jag jobbat med sedan något år tillbaka. Det var en utav de roligaste perioderna i mitt yrkesliv hittills, att få jobba med nyanlända barn, och kanske att jag återvänder till den formen någon gång i framtiden?
Men vilken jävla sommar det var. Fruktansvärd. Vädermässigt sett, alltså. Solen tog semester tidigt, för att aldrig återvända kändes det som. Sol och värme fick vi dock på Magaluf - jag, Lillebror, Templer och KåGe. En bra vecka. Lagom. Kanske lite för lagom, när man ser tillbaka på det - men just då kändes det fine.
Och så kom hösten...
Fjärde terminen inleddes, och allteftersom kändes det bättre igen. Det har verkligen varit "varannan termin" för mig. Så den här kommande terminen kommer väl bli grinig, I guess? Men det gick jävligt fort! Även fast den inte är slut än, faktiskt. I torsdags hade vi sista skoldagen, och nu ska vi "bara" lämna in en B-uppsats. Sedan börjar nästa termin på torsdag. Heja! Sista året.
Och vi vann ju serien! För andra gången under min 10-åriga seniorkarriär fick jag vara med och vinna division 4 - och även fast jag inte var lika delaktig som förra gången, 2008, så kändes det lika gött. Eller...ja, på något sätt kände jag att vi bara skulle vinna serien, sett till det lag vi hade. Så det var mer en känsla av lättnad. Och förra gången, 2008, var det också tudelat - eftersom vi avgjorde serien med typ fem omgångar kvar att spela. Så det var lite avslaget då, och desto mer spännande den här gången då vi avgjorde först i sista omgången. Så nu blir det division 3 igen, med ny tränare och en del nya spelare. Börjar bli äldst nu. Bara Tord, Juha och Blondie Bubble boy som är äldre. Vet inte riktigt vad jag känner inför den här säsongen, hur jag ser på mig själv och så. Men en känsla som smugit sig på är att det är "back to basics". Som de där första träningarna man gjorde 2004. Inte när det kommer till respekten, utan mer att man ville bevisa någonting. Och det känns...spännande.
Jag började ju också jobba inom förskolan igen i oktober. På min gamla arbetsplats Västergårdarna, fast på en annan avdelning. Närmare bestämt Kristallen, där jag även har min VFU. Det ha varit positivt, att få komma närmare den verksamheten som jag utbildar mig inom.
Och det blev jul, som jag längtat till, men den slarvades bort en aning tycker jag. Synd. Kanske därför jag längtar till nästa jul redan? Gillar musiken. Och färgerna. Och dofterna. Nyår var sedan för ovanlighetens skull bra, uppe i Uppsala den här gången, hos Lillebror med KåGe.
And here we are. Efter julledigheten, där det gick snabbt att zoona ut och bli ett vrak, så är vi nu tillbaka i the life as we know it. Jobb, plugg och fotboll. Men det är okej. Till och med bra. Jag behöver det, annars sjunker jag ihop som människa. Ruttnar. Om dock ändå kunde få sova lite längre om morgnarna...
2016, alltså. Hur set ditt erbjudande ut? Make me smile, please, and I will remember you good. Det låter bra, 2016 - det klingar piggt i munnen. 16 är ju mitt nummer. Det är inte 30. Snart kommer jag dessvärre få bekanta mig med det ändå, vare sig jag vill eller inte. Well, la-di-da.
