Vi hänger med...
Vilken jävla helg det blev! Eller snarare; vilken jävla eftermiddag i lördags.
Det var ju sista seriematchen för oss, hemma på Runevallen. Tack vare derbysegern mot Köping förra helgen så hade vi skaffat oss ett fint utgångsläge. Från att ha legat under strecket, till att ha legat på kvalplats, så hade vi nu inför helgens match kravlat oss upp ovanför strecket. Vid seger så skulle vi definitivt fixa nytt kontrakt i division 3, och eventuellt kunde det räcka med oavgjort också. Vid förlust skulle det bli jävligt ovisst, då flera andra resultat var tvunget att gå våran väg. Så ska vi alltså ta emot Adolfsberg, seriens jumbo som redan var klara för nedflyttning - och vad händer? Jo, visst fan förlorar vi.
Det är ju aldrig så enkelt som att "bara gå ut och vinna" - men känslan var ändå att den här matchen skulle vi bara vinna. Det var ingen underskattning, mer än stark tro på oss själva.
Pang! Ganska snart in i matchen leder Adolfsberg med 2-0. Att säga att jag då var orolig är en grov underdrift. Visst, de kämpade som djur och tycktes inte ha fattat att de inte hade någonting att spela för - men det var vi som var bedrövligt dåliga. Vi verkade starkt tagna av stundens allvar, missade de allra enklaste passningarna och bjöd på lägen som inte fanns.
Som tur var stod det bara 2-0 i halvtid, och som tur var så skärpte vi till oss en aning till den andra halvleken. Vi fick tryck på Adolfsberg och lyckades tillslut reducera till 2-1. Hoppet tändes, men trots ett jätteläge en meter ifrån målet så lyckades vi aldrig komma ifatt. Inga jubelscener uppstod vid slutsignalen, då ovissheten var enorm. Vi visste att Strömtorp låg under med 3-1 mot Örebro Syrianska, vilket var bra för oss - men däremot visste vi ingenting om hur det gick mellan Köping och Arvika, vars resultat var avgörande för oss. Nåt av lagen var tvunget att vinna, hade det blivit oavgjort hade vi fått kvala. Så nådde vi äntligen fram till en köpingsbo - och när det stod klart att Köping vunnit med 1-0 så kunde vi äntligen få jubla inne i omklädningsrummet. Vilken jävla känsla! Med minsta möjliga marginal hade vi klarat oss kvar i trean - ett enda mål var det som skiljde oss och Arvika som nu får kvala.
Självklart blev det en lagfest på det, hemma hos Blondie Bubble Boy. Stämningen var minst sagt på topp. Själv hade jag lite svårt att komma igång, kände mig trött och sliten trots att jag inte spelade en minut - men det var däremot andra som höll tempot uppe. Sedan for vi in till Harrys i Eskilstuna för vidare festligheter. En lagom rolig kväll, men en fruktansvärt skön lördag.
Trots att jag tog det ganska lugnt fick jag lida oerhört igår - men det var det sannerligen värt. Nu väntar en sista träningsvecka, innan lite välbehövlig vila tar vid.
Dialog
”Varför ser du så arg ut?”
William tittade upp. Där stod Amanda med sitt bekymmerslösa lilla leende.
”Jag vet inte. Gör jag?” mumlade William.
”Jag vet inte, gör jag…”, härmade Amanda på ett överdrivet buttert sätt, som William inte alls var speciellt road över. Hon slog sig ner bredvid honom i soffan.
”Är det något som har hänt?”
”Äh…”
”Men lägg av nu. Annars skulle du väl inte sitta här ute på terrassen helt ensam? Alla andra är ju där inne och dansar och har roligt.”
”Jo, men…”
”… och jag vet att något inte stämmer när DU inte dansar, för är det någonstans du har som allra roligast så är det på dansgolvet”, skrattade Amanda.
William suckade.
”Jag vet, jag vet.”
”Så vad är det som är fel? Är det något du vill prata om?”
William såg på Amanda där hon satt med stora frågande ögon och det där oemotståndliga lilla leendet. Han tvekade, såg ner i marken igen och skrattade lite lätt.
”Kom igen nu”, sa Amanda och puttade till honom i sidan.
William suckade igen.
”Det är inte så enkelt.”
”Det är det visst, det är bara ut med det! Vi kanske inte lever imorgon och då har du gått och grubblat på någonting ikväll alldeles i onödan.”
”Jag önskar jag kunde ta saker lika lätt som dig, Amanda.”
”Äsch, du tänker för mycket, tror jag. Man behöver inte överanalysera allting hela tiden. Ibland tror jag att man bara måste göra och sedan ta det därifrån. Annars får man aldrig reda på saker och ting. Då står man bara och trampar vatten i ovisshet.”
William såg på Amanda igen.
”Ibland kan det göra väldigt ont att veta…”
”… men det kan göra lika ont att undra”, fortsatte Amanda.
William skrattade och skakade på huvudet.
”Varför låter jag så liten när jag pratar med dig, Amanda?”
”Du är inte liten. Du är en tänkare. Det är inget fel med det, men ibland kanske man blir lite förblindad av grubblerier och missar det uppenbara. Du vet det där man säger, att man inte kan se skogen för alla träd.”
”Ja, så är det kanske.”
En kort tystnad uppstod.
”Men det är det jag gillar med dig också, William. Du har ett djup inom dig som inte så många andra killar har. Det gör dig intressant och… spännande.”
William kunde inte låta bli att le och rodnade lite lätt. När Amanda såg det skrattade hon och la sin hand på Williams hand.
”Jag vet inte vad som tynger dig, men det vore ju förbannat trist att slösa bort en trevlig kväll som denna med att sitta här ute och knäcka tankenötter. Lämna kvar dem här ute så går vi in och dansar och har roligt nu.”
Hennes sagolika lilla leende gick inte att värja sig emot.
”Du har helt rätt. Nu jävlar ska vi ha roligt.”
”Bra!”
Amanda flög upp från soffan och skuttade uppför trapporna in till huset. William satt kvar några sekunder innan han reste sig upp. Han förundrades över hur en annan människa kunde ta över ens egen kropp, från magen till hjärtat till hjärnan. Hur någon kunde få en att må så dåligt och så obeskrivligt bra på samma gång. Hur någon som var så nära ändå kunde vara så långt bort. Han undrade om Amanda förstod hur mycket han älskade henne, och innan han öppnade dörren till huset så hann han tänka att ikväll var kvällen då han skulle ta reda på det.
Min framtid
Dags för en hår-update. Det är sannerligen på sin plats.
Den välkammade sidbenan är sedan ett tag historia, efter att ha tjänat mig väl i ett år. Nu är det Liam Gallagher all over igen - och så här hade jag tänkt mig:
Jag jobbar mig fram till detta...
...och vidare till detta...
...för att sedan gå till detta...
...som senare, och kanske slutligen, ska bli till detta...
Men herregud - mycket kan verkligen hända på vägen. Känner jag mig rätt så kommer jag att tröttna halvvägs, men jag siktar på att fullfölja planen. Det känns bra.
Who the fuck is Kim Källström?
Jag tycker mycket om den här skarven mellan sommar och höst. Allra helst nu i år, då vi haft ovanligt varmt ovanligt långt in i september.
Det som är så härligt är den här ljumma temperaturen tillsammans med den krispiga luften. På sommaren, när det är som varmast, så tenderar ju luften att bli helt galet klibbig och man stånkar och svettas som en gris. Men inte nu, på sensommaren. De kalla morgnarna gör luften svalare och friskare, och när solen sedan väl börjar värma så blir det en underbar kombo.
Jag gillar ju att få pälsa på mig lite lätt också. Inte så mycket som på vintern, men lite mer än på våren. Vanligtvis brukar det vara så i alla fall, men än så länge så råder tyvärr sommarkläderna, mer eller mindre. Shorts igår och shorts idag. 10 september. Det får man ändå gilla.
Jag tycker också mycket om tisdagar. Ingen fotbollsträning gör tisdagar till en ledig kväll - men likväl blir det fotboll ikväll. Sverige mot Kazakstan ikväll, och jag är inte lugn. Jag borde kanske vara mindre orolig än jag är, men historien har visat jag inte riktigt kan lita på detta dagens landslag. Vi blandar och ger.
Just därför ska det bli lite roligare att titta ikväll, eftersom man är lite nervös. Men Zlatan hänger nog, framspelad av den underbara Anders Svensson. Kanske även Per Nilsson knoppar dit en på huvudet. Eller Kacanicschlichichc.
Surt och skoj
En tråkig eftermiddag, men en härlig kväll, igår.
Bortamatchen mot Karlskoga slutade med förlust med 5-2. Vi saknade förvisso fem ordinarie spelare på grund av avstängningar och sjukdom - men det kändes ändå onödigt. Sättet vi släppte in målen var...onödigt.
Karlskoga spelar inte fotboll. De skjuter höga och långa bollar, kastar långa inkast, och satsar helhjärtat på fasta situationer. Det gör det bra. Men vi gav ändå bort matchen, känns det som. Så fort vi kom tillbaka i matchen och började ta över så fick vi ett mål i arslet igen, och istället för medvind blev det uppförsbacke.
Tufft läge nu i tabellen med tre matcher kvar att spela. Men vi kan greja det. Vi ska greja det. Om vi gör vårat och de andra resultaten går vår väg så kommer vi att fixa nytt kontrakt.
Inte ultimat med fest efter en förlust - men igår blev det så. Kungsörsfesten ute på Kungsörs torp var inplanerat och betalat sedan i maj, och det blev trots allt en riktigt trevlig kväll.
Vi var väl runt 80 personer, och jag hade kanske inte trott att jag skulle vara bland de yngsta, men så var det. God mat, gott att dricka, sång och skratt - och sedan dans fram till stängning. Väldigt lyckat och väldigt roligt. Kul att träffa Dale också, som jag inte sett sedan klassträffen förra året.
Förhoppningsvis kan detta bli ett årligt återkommande evenemang. Det skulle verkligen vara trevligt.
En dåres försvarstal, del 22
Så är vi inne september - och det verkar som att träden har koll på det. Så fort vi vände blad från augusti till september, ja nog fan skulle träden börja gulna och löven falla. Helt otroligt!
Så var det i alla fall uppe i Västanhed, dit jag tog min flykt till igår. Väldigt skönt att få gå loss med trimmern och slippa tänka på dumheter, och solen sken så det blev ett dopp i Hedströmmen också. Inte så skönt, men otroligt välbehövligt. Behövde skölja av mig lördagen.
Ja, jisses, det blev ju ingen superdag, den där lördagen. Först en svidande förlust mot Villastaden i slutminuterna - och sedan en galen kväll. En enkel analys av matchen är väl att Villastaden spelade bra medan vi spelade för dåligt. Oavgjort skulle vi dock ha fått, men vi slarvade till det.
En analys av kvällen är svårare. Tanken var att jag skulle ta det lugnt, och jag trodde att det var lugnt. Men som att vända på en enkrona så grep mörkare krafter tag om mig, och jag gick från salong till Donkey Kong. En fantastisk missräkning som plågat mig i dagarna två. Jag vill ju inte vara den där dryga sviniga apan som inte kan bete sig som folk, men jag saknar förmåga att stoppa honom ibland. Vilken sopa man är.
Jag vill dock minnas att jag hade jävligt roligt, men det var jag väl antagligen ensam om att tycka. Jag menar ju inget illa. Jag blir bara så glad vid såna här tillställningar med massor av människor som man tycker om. Alldeles för glad. Så glad att jag glömmer bort att njuta. Jag bara kör utan att tänka på att man måste bromsa ibland.
Men jag kommer igen. Ni kan hata mig i en vecka, Kungsör - men på lördag så älskar vi varandra igen. Okej?
