Kämpa sommaren!
Bra helg. Mycket bra. Mest för att vi vann - äntligen - för första gången i år med fotbollen. 2-0 hemma mot Sturehov, och det var lika livsviktigt som skönt. I och med att de låg precis ovanför i tabellen så var en seger ett måste, och i och med att vi vann så passerade vi dem.
Jag var faktiskt aldrig direkt orolig. Jag kände, med vårt övertag, att vi skulle vinna. Fast...hade vi bara lett med 1-0 i slutminuterna så hade det varit satans nervöst - med tanke på vår otur denna säsong. När vi gjorde 2-0 så kändes saken klar, och det var en härlig känsla.
Idag var det upprop i skolan, och Förberedelseklassen där jag ska jobba framöver. Bara en kortis idag, imorgon börjar det på riktigt. Så - är sommaren slut nu? Nej. Semestern möjligtvis, men inte sommaren. Inte förrän september. Det finns en del kvar att njuta av, och även om det regnar nu så får vi hoppas på en fin avslutning av en annars ljuvlig sommar.
En ensam vandrares symfoni
Går på gamla vägen
den som var trygg i alla lägen
men jag vet inte längre vart jag ska ta vägen
Förbi Ladugårdsvägen
och lyckans glada ängen
förbi allt det som var barndomen
Går på trottoaren
som leder ner till hamnen
där hundarna spelade rock'n'roll till sena kvällen
Stannar vid skolgården
vid de nya hyreshusen
vart tog de vägen, alla de där åren
Jag följer de där spåren
alla verkar finnas kvar än
och då minns jag hur jag fick de här såren
Ser på alla barnen
som springer i Pinnparken
precis så som jag en gång svävade över marken
Jag ser den där parkbänken
jag ser den första kärleken
jag ser fortfarande dig och mig den där natten
Jag minns den första kyssen
hur vi tittade upp i rymden
och sa: "Vad som händer så har vi alltid månen"
Går mot kyrkogården
stannar vid brandkåren
tar fart mot hagen och alla fåren
Där går han som var min bästa vän
nu med barnvagnen
och precis som åren går så fortsätter jag gå utan nån i handen
Jag ser pulkabacken
jag ser den första ölen
jag ser det som skulle föreställa tonåren
Snart Runevallen
och alla ramlande kvällar vid Logen
där vi tog slut, där vi dansade den sista dansen
Följer fotstegen
tillbaka till ungdomen
alla misstag, alla drömmar jag inte hunnit med än
En brygga vid Ekudden
tittar över Mälaren
och all den längtan som drunknade längs färden
Jag går å-promenaden
där jag höll mamma i handen
en liten vacker tår längs med kinden
Förbi tågstationen
och Frestaregården
rullar ner för backen och in på baren
Pratar gamla minnen
med ägaren och finnen
men jag fastnar på dig med gråten i halsen
Går mitt i vägen
den som delar staden
och jag ska nog hitta hem igen
Det går lättare i stegen
när jag tänker på breven
har du kvar dem, och våra tankar om att resa runt jorden
För inget är försent än
trots att det var så längesen
vad som än händer så är det väl meningen
Sitter på balkongen
ser på solnedgången
och plötsligt ser jag igen
den vackraste platsen i världen
För alltid ikväll
Ge mig allting ikväll
eller bara nånting
För den här luften vi andas kommer snart att ta slut
Allting ikväll
eller någonting
för jag tänker på dig
just nu
Och dom säger att sommaren snart är förlorad
Den här kvällen finns bara
just ikväll
Men när jag ser på dig kommer den alltid finnas kvar
Ikväll finns bara
just ikväll
och jag älskar dig
nu
Mina blåa ögon är förlorade i dig
ja mina blåa ögon kommer att försvinna med dig
En ledsen clown
Så händer det igen. En hyllad artist väljer att avsluta sitt liv. Heath Ledger var en chock, Philip Seymour Hoffman var chock - och Robin Williams skulle normalt sett ha varit en helt enorm chock. Men man blir tyvärr avtrubbad. Man blir van. Eller...van är fel ord - men det känns nu, efter alla tragiska öden, att det kan hända vem som helst. Någon man allra minst anar. Som Robin Williams. Man vet så lite om dessa människor, och det är väl lätt att vilseledas in i någon fantisering om att de är så glada och lyckliga som vi ser dem på film.
Men i Robin Williams fall är jag inte så förvånad - åtminstone inte när jag tänker efter och tillbaka. Jag älskade honom som skådespelare - men personen Robin Williams som visade upp sig i intervjuer hade jag svårare för. Jag blev så irriterad att han aldrig kunde vara seriös mer än tre sekunder. Jag har nog aldrig sett ett tv-framträdande med honom där han varit...normal. Det var alltid skämt och imitationer i 120 km/h. Jag tyckte inte om det. Och som jag väljer att tolka det så måste det ha byggt på en enorm osäkerhet. Vem är jag om jag inte är rolig? På med masken så de inte ser att clownen är ledsen.
Mitt starkaste minne av Robin Williams är nog filmen Välkommen Mrs.Doubtfire. Jag var väl kanske 8-9 år när jag den med min familj - och jag har nog sällan skrattat så hejdlöst åt en film som åt denna. Just där och då. Visst, jag låg väl inom ramen. En åttaåring som bevittnar en man som klär ut sig som gammal tant som, emellanåt, beter sig som en yngre man - då borde man rimligtvis kikna av skratt. Det är ett starkt minne, det där skrattet.
Annars minns jag filmer som Hook, Jumanji, Good Will Hunting och Uppvaknanden Fina filmer. Fantastiska rollprestationer.
