Om jag hade vetat vad saknad innebär, hur mycket jag älskar dig, så hade jag vänt mig om en extra gång innan jag åkte. Om jag hade sett allt det här framför mig innan, så hade jag aldrig åkt.
Jag kom hit 20 februari 2033. Uppdraget sträckte sig över sex månader. Jag tvekade aldrig. Det här var min chans, det jag kämpat för så länge.
Du sitter här bredvid mig, hela tiden. Du frågar: "Stör det dig att det här inte är på riktigt?", och jag svarar: "Jag vet inte." Jag minns dig så tydligt, men jag har glömt bort hur du känns. Jag ser hela världen, 346 mil härifrån. Så nära, men ändå så långt bort.
Sex månader. Jag var en enmansbesättning, den första på 20 år som skulle tillbaka till ISS som varit obemannad i två decennier. Även fast det skulle bli första gången i rymden för mig så var det mer eller mindre ett rutinuppdrag - ett uppdrag och en resa jag genomfört hundratals gånger genom simulatorer och rekonstruerade kapslar på Jorden. Jag var mer än förberedd och fullt inställd på att klara uppgiften. Men det här hade jag inte kunnat föreställa mig.
Det är nu fyra år sedan kontakten med markkontrollen bröts. Jag ligger i omloppsbana runt Jorden. Det tar 92 minuter att färdas ett varv runt, och jag har sett hela världen fler gånger än någon människa kan drömma om. En dag ensam här uppe känns som ett helt år. Jag undrar hur gammal jag har blivit egentligen? Det sista jag hörde ifrån Houston var: "Förlåt. Gud vare med dig."
Hopp är det finaste ordet jag vet. Hopp är att tro på någonting som är så mycket mer och större än vi någonsin kan förstå. Du kanske aldrig kommer att höra det här meddelandet, Melissa - men jag måste ändå tro. Jag vet inte vad som hänt nere på Jorden, jag vet inte omständigheterna kring varför jag blivit övergiven - men jag vill ändå fortsätta hoppas.
Min fars ord var det som tog mig hit från första början, och det som fått mig att nu kämpa vidare. "Ge aldrig upp, sluta aldrig att försöka. Acceptera aldrig någonting genom att tänka att 'det är vad det är' - sträva efter någonting bättre."
Jag pratar med mig själv hela tiden. Vi är sociala varelser och vi behöver interagera med varandra. Förbindelser, förhållanden, gemenskap – det är det finaste och kanske det viktigaste vi har här i världen. Om man inte pratar med någon, om man inte interagerar med någon, så blir känslan för verkligheten... ganska skev. När den sociala kontakten bryts så blir man stående ensam i mörkret och tänker: "Åt vilket håll ska jag gå åt nu?"
Jag letade länge efter den stora nya upptäckten i livet, det var delvis det som drev mig hit. Men det var längesen. Jag har slutat leta. Jag hoppas helt enkelt att vi har en historia som är värd att minnas. Fyra år, 346 mil ifrån Jorden, och dofter kommer starkare till mig för varje dag. Häggen bakom trädgården, saltvattnet vid vår första kyss, ditt hår på kudden bredvid mig. Man måste komma ihåg de bra sakerna, och värdesätta minnena.
Man kan planera livet, men det behöver inte betyda att det kommer att hända. Man kan planera och planera och planera, men det betyder ingenting, för ingenting är garanterat eller försäkrat i den här världen.
Så vad är det allra viktigaste?
Alla vill bli älskade, och alla kan känna det. Kärleken. Utan kärlek finns det inte längre förutsättning för liv. Med ens föräldrar så blir det naturligt, för du växer upp och in i det, men när du upplever det med någon annan, utanför det där skalet, så är det... förbluffande vackert. Jag är för evigt lycklig och tacksam över att jag fann dig, Melissa.
Det är den 17 juli 2037. För vilken gång i ordningen som jag flyter med på resan runt Jorden har jag sedan länge slutat räkna. Det var även länge sedan jag övergav mitt uppdrag här på stationen, och min dagliga rutin har bestått av att tänja på de hjälpmedel jag har för att hålla mig vid liv. Men det går inte längre att lita på det tekniska systemet här. Syret försvinner sakta men definitivt, och jag kan inte styra någonting – jag är bara med på resan.
Det har tagit mig många varv i tyngdlöshet och mörker, utan närhet och mänsklig kontakt, för att komma till insikten om vad jag värdesätter allra mest och vad som betyder någonting i livet. Jag vet inte vad som hänt, men det ser fridfullt och vackert ut. Som att det blomstrar. Jag sitter här upp och ser ner på Jorden, ser ner på allt liv. Här uppe är döden, men jag är inte död. Jag lever.
Dags för mig att återigen kora årets bästa låtar. Det är ett jävla jobb, men nån måste göra det - och faktum är att jag SÅ gärna gör det, faktiskt.
Jag skulle kunna presentera dem här, rakt upp och ner - men så tråkigt ska vi inte ha det. Åh nej, jag ska minsann presentera dem en i taget. A countdown to love.
Vanligtvis brukar jag ju köra en topp-10-lista - men i år var det lite svårare, och vem säger att det bara måste vara 10 låtar? Varför inte 12? Så får det bli - en topp-12-lista över årets bästa låtar.
Mormor och Morfar ska flytta, så där har det burits grejer. Här hemma är jag nu färdigstädad och diskmaskinen är igång. Det är inte mycket, men jag känner mig duktig, och väl värd en kall Pripps Blå.
Laddar för en kväll med ensamheten, där Så mycket bättre får stå ganska mycket i fokus. Ebbots dag, sista artist ut, och det kan bli häftigt. Det är inte helt omöjligt att det blir fiskpinnar till det. Hade först tänkt unna mig en pizza (fast det är lördag), men nu har jag ju druckit en öl, och även om jag väntar ut den så är nog min bil rimligtvis alldeles igenfrusen - och jag tänker fan i helvete inte gå i den här kylan. Hur skulle det se ut att komma hem med en färsk frusen pizza? Nej. Fast det var länge sedan jag drämde till med en carbonara. Men det måste jag ändå gå ut och inhandla grädde. Pom, pom, pom, här sitter jag och tänker högt. Vi får se hur det blir.
Annars förbereder jag mig inför en kväll då jag hade tänkt skriva mig en alldeles helt jävla mind-blowing-text till skrivarkursen. Ämnet är fritt, förutom inlednings -och avslutningsfrasen, och jag har sannerligen en idé som jag väntat länge på att förverkliga. Håll tummarna, håll utkik och håll till godo.
En bild som för att illustrera helgen. Fast bara lördagskvällen. Annars var det delvis mycket annat, och delvis inte mycket annat.
Men - efter en lång tids frånvaro hittade vi äntligen tillbaka till Kaggens lya, de senaste årens stora förfesthangout, och det var ju lika trivsamt som vanligt. Nog har kanske lekar som Öl-spelet och Jag har aldrig... spelat ut sin roll i våra liv, men kvällen bjöd ju även på annat. Tjejerna drog till...någon annanstans, och jag, Påven och Kaggen drog först till Statt för en god öl, och sedan vidare till Pitchers för en australiensisk öl för mycket. Men trevligt var det.
Vi har ju också tänt ett ljus för advent, och välkomnat december som kom snabbt i år. Men välkommet. Jag omfamnar alltid denna månad, och kanske ännu mer i år - men det kanske jag säger varenda år? Dock ingen snö så långt pungen kan känna än så länge - och det känns faktiskt rätt gött. Det är ett sånt år. Till jul, absolut - men jag sörjer inte grönheten för tillfället.
Fem år, och fortfarande tänker jag på en del ord som om jag hörde dem igår eller härom veckan. Aldrig glömd, alltid saknad, alltid här.
Det är lite lättare när jag tänker på den jag själv var, som jag inte längre är. Vad hade du tyckt om det, och vad hade du sagt om det jag lämnade där, då. Det var nog bäst, vill jag tro, men det är inte så lätt att veta alla gånger. Sanningen klockan 01.15 är alltid enklare och finare.
Fem år sedan ännu en stjärna tändes, trots att det redan fanns så många. När mina ögon möter himlen, dem gångerna det blir rätt, så får jag en chans att minnas alla skratten. Dem som för mig hann bli, dem jag vårdar ömt i en tacksamhetens hand.
Det blev sommar i år också. Det luktade likadant från Häggen, men tidens tand har fortfarande hål, Det går att kontrollera, men aldrig lagas.
Det har kanske inte gått så många år, vi har kanske inte blivit så mycket äldre, och det är så jag vill ha det. Det är det enda jag känner till.
Men ingenting handlar om mig. Jag är bara en av alla som tänker på dig. Aldrig glömd, alltid saknad. Alltid här.
Älskar att det är söndag idag och inte måndag. För det kändes lite så igår, att det var söndag. Fast fredagen kändes som en fredag. Vart tog lördagen vägen? Nåväl, älskar denna bonusdag. Älskar att solen lyser ute, även fast jag inte tagit ett enda andetag frisk luft. Bara städat och tvättat hela dagen. Åt en fin frukost också. En lång rackare. Nästan lunch. Frunch, alltså.
Dagen igår, som kändes som söndag, spenderades till största del uppe i Uppsala hos Lillebror och Ida med Mor & Far. Det var fint det. Käkade en god bit mat på en trevlig restaurang, sedan gick vi lite oväntat in i Uppsala domkyrka. Lite ovant att se Far i den miljön, men han tycktes vara väldigt imponerad över bygget. "Det måste ha tagit lång tid att få dit all sten" mumlade han.
En fika senare så var vi på väg hemåt, där Så mycket bättre väntade. Ulf Dagerbys dag, och jag tänkte på förhand att det skulle bli seriens sömnpiller - men faktum är att det kanske var det mest intressanta programmet hittills. Jag hade nog inte insett vidden av Nationalteaterns storhet, så det var en positiv överraskning. Agnes fina balladversion av Hanna från Arlöv var nog bäst, men även Bo Sundström och Ebbot gjorde bra ifrån sig.
Måste skriva en novell nu till skrivarkursen. Deadline imorgon. Är lite stressad över det.
En halvtimme kvar till den viktigaste fotbollsmatchen för Sverige sedan EM-slutspelet förra året. Det känns. Jag har varit pessimistisk, tänkt att det nog inte går...men nu börjar jag bli hoppfull. Jag måste. Måste tro att det går.
Matchen i fredags såg jag inte mycket av, då vi inte hann fram till Berghamn i tid till avspark. Men jag hörde desto mer på radion, och det är bra mycket jobbigare än att se på teven. Det är jobbigt att inte se hur pass bra eller dåligt och farligt och nära situationer är - det enda man har att gå på är radiokommentatorernas ständiga falsett över minsta lilla grej. Då blir det jobbigt.
Men det gjorde inte så jävla mycket att man missade 60 minuter av matchen, så här i efterhand. Det är ikväll det gäller. Annars var det en bra helg vid Höga kusten. Vi kom alltså fram på fredag kväll, och på lördagen åkte vi till Örnsköldsvik och tittade på Modo-Skellefteå, där Modo torskade med 3-0. Bra stämning ändå.
Söndagen bestod av utvändigt jobb på Storebror Thomas hus, fram till eftermiddagen då det bar hemåt igen. En helg som försvann snabbt, men så är det ibland.
SKIT I DET NU!!! Nu är det match. ÅRETS match! Snälla ni gula och blå, ge oss anledning att gråta av glädje. Jag tror på er.
Bara 25 minuter kvar. Fy fan i helvete så satans nervös jag är.
Såååååå. Färdigjobbad och färdigpluggad - nu sits det i en bil på väg uppåt i det regniga landet. Berghamn är nästa anhalt, och min vistelse i helgen.
Imorgon blir det hockey live, Modo mot Skellefteå - MEN SKIT I DET NU!!! Allt handlar om ikväll och play off-matchen mot Portugal. Jag hoppas innerligt att vi kommer fram i tid - och att Storebror Thomas betalat tv-räkningen.
Igår äntrade jag Kungsörs nya konstgräsplan, på riktigt, för första gången. En underbar matta som kommer att göra den långa, mörka och tunga försäsongen betydligt lättare och roligare. Men det känns i benen idag, då vi haft en tids ledighet.
Sedan var det Fotbollsgalan, som blir tristare för varje år som går. Zlatans åttonde Guldboll var lika givet som kaffe på morgonen, och någon motivering hade knappast behövts. Det hade kort och gott räckt med: "Grattis, Zlatan Ibrahimovic."
Blev ju också lite rabalder efter bil-gåvan till Anders Svenssons för hans landskampsrekord. Trist. Det var en fin gest, som utfördes klantigt. Känns lite som att Therese Sjögrans landskampsrekord nu kommer att belönas med armbågen, vilket säkerligen inte var den ursprungliga tanken.
Skönt att Ken Rings tal gick hem. Han är en pojke med hjärtat på rätt ställe, tror jag, som ibland har lite otur när han tänker efter...efter.
Kens dag i Så mycket bättre i lördags var också fint. Mycket känslor. Som Titiyo sa, det känns som att han levt flera liv - sina blott dryga 30 år till trots. Ett jävla öde, som förhoppningsvis ändå landat, och fortsätter landa, ganska bra tillslut.
Av tolkningarna så bleknar ju alla andra i jämförelse med Titiyos framträdande. Så brutalt, så fint. Att en fjäril dök upp framför Ken i samband med raden "Jag hoppas du är stolt när du ser Ken från himlen" - det var nästan overkligt vackert.
Härligt ändå med den urflippade avslutningen, i form av Ebbots tolkning av Allan Ballan. Vilka jävla version, han är ett sant geni.
Det har väl inte undgått någon av er locals att det byggts och knåpats på en konsgräsplan nere på Centralvallen den senaste tiden. Den blev klar förra veckan - och igår var det äntligen dags för första träningen! En härligt regning dag i början av november.
Dessvärre fick jag ingen möjlighet att medverka. Dels hade jag missat tiden på en halvtimma, men å andra sidan spelade det ingen roll eftersom jag ändå inte kunde träna på grund av fem stygn i bakhuvudet. Nåväl, gött var det att se fotboll på det ultragröna underlaget, och då de där jävla gynnarna till stygn idag for all världens väg så ser jag fram emot måndagens träning på konstgräset.
Skönt med fredag nu. Som alltid. Det är livet.
Ser fram emot en härlig lördag, där jag ska avverka Eskilstuna under dagen. Sedan bänkar jag mig framför Så mycket bättre, där Ken Ring står i centrum. Kan bli grymt. Ebbot var återigen bäst förra helgen när det var Bo Sundströms dag, men imorgon är det ganska öppet om vem som gör den bästa tolkningen. Sett till trailern för programmet så ligger ju Titiyo bra till, men man vet aldrig.
Så mycket Halloween blev det ju inte för egen del. Ingenting alls, faktiskt. Man såg ju en del bilder på Facebook om maskeradpartyn hit och dit - men jag vet inte om jag är så mycket för det där. Inte just nu, åtminstone.
Men fest blev det. Eller mer en form av sammanslutning. Vi var hemma hos Kocken i fredags - jag, Tröttman, Påven, och lite senare även Storebror - där det bjöds på god mat och lite klassiskt grabbhäng. Det liksom alldels lagom, och ändå underbart i det lilla. Vi ses ju alltmer sällan, vi allihopa - och även fast vi inte var allihopa den här gången heller så var vi mer än vanligtvis, och kanske närmar vi oss någon form av mer kontinuerligt umgänge igen. Mer sällan än back in the days, mer oftare än på sistone.
Att kvällen slutade med fem stygn på akuten får man liksom hacka i sig då.
Min vana trogen måste jag ge mitt yttrande kring årets upplaga av Så mycket bättre, som jag catchade upp på tv4play igår.
Det har hunnit bli fjärde säsongen, och årets artister känns som det mest kompetenta men också det mest ointressanta hittills. Tolkningarna är jag inte oroade över, det kommer garanterat att levereras - men det finns liksom inga karaktärer, inga intressanta figurer. Vi har tidigare haft Di Leva, Christer Sandelin, Laleh, Olle Ljungström och Magnus Uggla - udda figurer som bidragit till skratt och fascination. Nu, i år, är det mer proffs som lirar. Visst, Ebbot är ju sannerligen en karaktär, och han kommer att få bära mycket av det udda på sina axlar - men han känns ändå för intelligent och medveten. Däremot är ju Ken Ring ett vandrande nöjesfält, och jag hoppas att han får något form av genombrott hos den breda publiken. Jag tror att det skulle vara fint för honom.
Nåväl, det kanske blir skitbra, vad vet jag.
Först ut att hyllas var den levande svenska legenden Lill Lindfors, och även om jag varit imponerad över hennes vitalitet och drivkraft tidigare så blev jag än mer förtjust i henne. Där kan vi snacka om ett proffs!
Ebbot svarade, som väntat, för den bästa tolkningen när han rockade till den gamla schlager-låten Fri som en vind alldeles klockrent. Agnes gjorde också någonting intressant och snyggt av En sån karl. Titiyos, Ulf Dagerbys och Bo Sundströms versioner var däremot ganska beiga och tråkiga - men Ken Rings tolkning av Rus blev man i alla fall lite glad och partysugen av.
Nästa artist att tolkas är Bo "Bo Kaspers orkester" Sundström - och det kan bli intressant. Ska bli mycket spännande att se vad artisterna gör av hans jazziga små låtar. Hoppas på någonting oväntat och väldigt bra.
Känns riktigt göttigt med höstlov denna vecka - såväl från jobb som från skrivarkurs. Efter två nätter med extremt lite sömn så unnade jag mig en långdragare i morse, vilket var länge sedan sist.
I fredags kväll var jag och Kaggen hemma hos Påven i Etuna. Trots att karln bott där (igen) i över ett år så hade jag lyckats att inte besöka honom en enda gång - så det var liksom lite läge för det. Han bor i samma område som senast han bodde i Etuna, fast nu med sin käresta, och är sannerligen en trevlig lägenhet de har tillsammans med hund och katter. Blev några bärs, nån whiskey, lite Fifa och en del Super Mario på Wii - en lyckad kväll, men låååång, då vi inte var hemma hos Kaggen förrän tre-snåret.
Sedan var det ju avslutningsfest med fotbollen i lördags. Sedvanlig middag på Centralskolan med prisutdelning och dans och eldsvåda i en container utanför. Satans frön, såna busstreck fanns inte på min tid. Inte i min närhet i alla fall.
Jomen det var ju också en trevlig kväll, och två trevliga kvällar på raken gjorde mig trött igår. Blev inte så jäkla mycket gjort, om man säger så. Men dagen idag har varit ganska produktiv. Jag´hade ju grabbarna hemma hos mig inför middagen i lördags, så det fanns lite att plocka med - burkar och glas och chilinötter som letat sig in i de allra märkligaste vråerna - och därför blev det en städ-tvätt-och rensnings-dag. Inte supekul, men nödvändigt. Imorgon blir det nog en redigeringsdag, i form av texter och annat.
