Jag ska nog lyckas

Vinter/Våren 2005 begick jag ett stort misstag. Ett misstag som jag alltid kommer att få bära med mig, något som aldrig kommer att suddas ut ifrån historien.
     Jag skaffade hockeyfrilla.



Så här tänkte jag: Det var den tiden - hockeyfrillans tid - och på något märkligt jävla vänster så rycktes jag med i denna förtjusning över tjeckernas nationalklenod.
      Men jag fuskade en aning, dock. "Meningen" var att man på den här tiden skulle ha sidpartierna av håret snaggade (gärna med något tufft tribe-märke inrakat) för att sen ha ett långt och fint svall hängandes där bak.
      Så långt gick inte jag, utan jag nöjde mig med att klippa mina kära polisonger lite kortare bara.
      För att sen hälla lite extra bensin på skiten så färgade jag håret mörkbrunt och la i lite vinröda slingor. Resultatet ovan är ju också enastående.
      Enastående gräsligt.
      Detta är så klart mitt pinsammaste ögonblick i hårväg, hittills, och jag skulle hellre välja pottfrisyren som jag stoltserade med under grundskolan 100 gånger av 100.
      Varför det blev så här är svårt att svara på. Jag tyckte väl det var snyggt helt enkelt, något som får mig att kraftigt ifrågasätta mitt omdöme.
      Det som jag grämer mig över allra mest är att jag såg ut så här när vi tog studenten. Ögonblicket där man så stolt visar upp sig som en färdig produkt (nåja) och ska vara redo för världen - då såg jag ut så här (fast med lite grådaskigare ton på håret då färgen höll på att försvinna - vilket inte gjorde saken bättre direkt).
      Det känns ju helt underbart att detta var det sista som mina klasskamrater såg av mig innan våra vägar skiljdes åt. En fågelskrämma som nyss släppts ut ur hispan - där han suttit sen slutet av 80-talet.
     Fy fan.
     Men gjort är gjort - och nu har jag verkligen gjort det.