En ensam vandrares promenad
Morgan Kall's I am glad to see your face vaggade mig till ro denna natt. En enkel men ack så vacker liten sak. Den fick mig att inse vad jag har. Just nu.
Folk känner inte mig. Utåt är jag är en sprallig liten clown med ett osårbart yttre - där ett leende alltid väntar runt hörnet. Det är ingen påhittad fasad på något sätt - men folk känner inte mig.
De vet inte att bakom clownens mask så härjar ett oroligt och stormande hav. Ett hav av känslor som inte kommer till sin rätt. De vet inte att varje natt är fylld av rädsla. Jag vill bara vara glad, vara den där killen som jag för tio år sedan trodde att jag skulle vara nu. Folk vet inte att jag tänker på vad som kommer att hända. Eller vad som inte kommer att hända, rättare sagt. Folk vet inte att jag gråter. Folk vet inte att clownen gråter.
JD 6 är slut. Jag hoppas att han inte kommer tillbaka något mer.
Jag börjar äntligen bli glad.
Kanske kommer det en dag då jag sätter mig ner och försöker att tycka om, tillåter mig själv att tycka om detta. Men den dagen är inte idag.
Än så länge vandrar jag vid sidan om och skrattar för mig själv åt den typen av människor som lyssnar på det här. Jag delar in er i små fack, baserat på vilken typ av musik ni lyssnar på, sedan skrattar jag för mig själv åt det faktum att ni alla är likadana. "Håkan & Kent facket" fylls till bredden i samma takt som cheap monday jeansen börjar sina på hyllorna i klädaffärerna. Det är egentligen inget fel alls med musiken/texterna, snarare tvärtom.
Sårbara och äkta är säkert ord du själv(J)skulle använda för att beskriva just detta.
Jag tror däremot att man måste befinna sig i ett visst skede i livet för att verkligen kunna uppskatta texterna till fullo. Det handlar inte om mognad, verkligen inte. Utan det handlar om att kunna relatera till musiken.
Idag står jag vid sidan om, jag lyssnar men jag tar inte in. Men den dagen kommer.
Idag skrattar jag istället åt det ytliga, det självklara.
Kommentaren ska självklart ligga under inlägget om Håkan
