Jag ska nog lyckas

ÅH----FY----FAAAN!!!!.
     Jag var nyss med om en skräckupplevelse utan dess like. Det var inte bara otäckt, utan även kusligt. Jag fick knappt någon luft och det började vitna framför ögonen på mig.
      Så här var det... Jag var på väg hem från träningen och åkte Drottninggatan ner. Plötsligt fick jag syn på en dam som gick med en barnvagn. Ingenting märkvärdigt i sig till en början - men när jag väl kom närmare och såg vem det var...det var då jag drabbades av panik.
      Det var min gamla klasskompis från lågstadiet.
      Det första som dök upp i min skalle var ett gällt och kvinnligt: "Aaaaaaaaaaaahh!!!!!!"
      Okej, det låter kanske inte så konstigt. Många skaffar barn nuförtiden i 22-årsåldern - och en del av mina gamla barndomskamrater har redan den vägen vandrat. Det var inte det som var själva anledningen till mitt tillfälliga sammanbrott. Nej, grejen var den att även fast det var hon som gick där med barnvagnen så var det ändå inte hon. Det var någon annan. En mamma. En vuxen kvinna. En förälder. Ja va fan...det var gammal kärring, helt enkelt!
      Ansiktet var detsamma - men kroppshyddan och kroppsspråket skvallrade om andra saker. Hon hade åldrats 13 år. Blicken var trött, ansiktet var slitet, arslet var...brett - och jag tänkte...vi är lika gamla hon och jag.
      Jag vill poängtera att jag inte lägger någon kritik eller fördomsfulla tankar kring det hela. Man får skaffa barn precis när man vill, och som kvinna så är väl sannolikheten att kroppen förändras ganska stor. Det bryr jag mig inte om - och faktum är att mogna kvinnor oftast är mer attraktiva än andra kvinnor. Det anser i alla fall jag - vilket Riddarna med råge kan intyga att jag tycker.
      Nej, grejen är den att jag, ganska naturligt, jämförde henne med mig och mitt liv. Vi är ju lika gamla - men våra liv tycks ju ha tagit helt skilda vägar. Jag tänkte: "Hur gammal har jag blivit egentligen? Jag hade ju planerat att vara 9 år hela livet." Där går hon, med en unge i barnvagn, en helt ny varelse att ta hand om - och samtidigt sitter jag här, hemma i barndomshuset, utan vare sig unge eller framtidsplaner.
     Frågan är: vem är det som har tagit hem jackpotten - och vem är det som har dragit nitlotten? Vem är det som är lyckligast?
     Jag vet inte. Kanske hon? Kanske jag? Kanske båda? Kanske ingen av oss?
     Hur som helst fick jag mig en tankeställare som säkerligen kommer att grubblas på en hel del framöver.

...och ja. Det var hennes unge. Hela ögonblicket och auran runtomkring skrek ut att det var så.