På vinnar-spåret igen
"Dö eller döda". Så löd mottot inför dagens match mot BK 30.
Anledningen till detta var att en timme innnan avspark så började det spöregna något så fruktansvärt - vilket gjorde planen till en simbassäng. Jag trodde faktiskt att matchen skulle bli inställd, då bollen stendog i gräset vid varje nedstuds - men match skulle det bli, och det enda som gällde då var att kriga för kung och fosterland.
Något finlar var det inte tal om, utan istället satsade både vi och BK 30 på långbollar mot forwards och längs kanterna. Enda skillnaden var att vi flyttade upp med hela laget, medan BK 30 skickade iväg en eller max två spelare att springa på långbollarna.
Således var vi överlägsna i den första halvleken, och Pakanen Sr. var den som spräckte nollan med sitt 1-0-mål innan halvtid. I andra halvlek var det ett mer jämnt krig, och faktum är att BK 30 hade ett par kvitteringsmöjligheter under halvleken - men vi lyckades som tur är hålla undan och vinna med 1-0. Otroligt skönt, men tanke på hur svårspelat det var. Selander lär inte bli glad på måndag när han kommer ner till Runevallen och får se dagens förödelse.
Bäst idag var Pakanen-bröderna, samt Steve och Jumpaläraren i mittförsvaret - med extra plus på Bot-mannen, som visade en jävla fin inställning med sin offervilja, sina löpningar och sitt lugn i stormen.
Som sagt, skönt med seger igen - med det hade varit fan så mycket roligare om man själv fått lira. Nu blev det bara en kvart, och att komma in i det skeendet i matchen - otillräckligt uppvärmd, på svårt underlag, mot ett pressande BK 30 - var inte kul, och ärligt talat vet jag inte ens varför jag skulle komma in. Det kändes som ett byte bara för bytandets skull.
Men att sitta på bänken är verkligen botten - och jag skiter i vad folk säger, men jag känner mig i alla fall inte delaktig i segern när jag sitter på bänken. Det är så fruktansvärt frustrerande.
För två veckor sedan kändes allt positivt. Jag gjorde en bra match mot Skogstorp, vilket stärkte mitt självförtroende, och efteråt kändes det som att jag hade klivit över en tröskel. Sedan blev det bänken mot Franke, där jag var den enda försvararen som fick hoppa in. Jag trodde mycket på dagens match - men återigen blev det tummen ner. Ett kvitto på att man inte duger.
Samtidigt hatar jag att tjura, och jag försöker att inte visa någonting. Det viktigaste är ändå att vi vinner, och det gjorde vi ju...
Anledningen till detta var att en timme innnan avspark så började det spöregna något så fruktansvärt - vilket gjorde planen till en simbassäng. Jag trodde faktiskt att matchen skulle bli inställd, då bollen stendog i gräset vid varje nedstuds - men match skulle det bli, och det enda som gällde då var att kriga för kung och fosterland.
Något finlar var det inte tal om, utan istället satsade både vi och BK 30 på långbollar mot forwards och längs kanterna. Enda skillnaden var att vi flyttade upp med hela laget, medan BK 30 skickade iväg en eller max två spelare att springa på långbollarna.
Således var vi överlägsna i den första halvleken, och Pakanen Sr. var den som spräckte nollan med sitt 1-0-mål innan halvtid. I andra halvlek var det ett mer jämnt krig, och faktum är att BK 30 hade ett par kvitteringsmöjligheter under halvleken - men vi lyckades som tur är hålla undan och vinna med 1-0. Otroligt skönt, men tanke på hur svårspelat det var. Selander lär inte bli glad på måndag när han kommer ner till Runevallen och får se dagens förödelse.
Bäst idag var Pakanen-bröderna, samt Steve och Jumpaläraren i mittförsvaret - med extra plus på Bot-mannen, som visade en jävla fin inställning med sin offervilja, sina löpningar och sitt lugn i stormen.
Som sagt, skönt med seger igen - med det hade varit fan så mycket roligare om man själv fått lira. Nu blev det bara en kvart, och att komma in i det skeendet i matchen - otillräckligt uppvärmd, på svårt underlag, mot ett pressande BK 30 - var inte kul, och ärligt talat vet jag inte ens varför jag skulle komma in. Det kändes som ett byte bara för bytandets skull.
Men att sitta på bänken är verkligen botten - och jag skiter i vad folk säger, men jag känner mig i alla fall inte delaktig i segern när jag sitter på bänken. Det är så fruktansvärt frustrerande.
För två veckor sedan kändes allt positivt. Jag gjorde en bra match mot Skogstorp, vilket stärkte mitt självförtroende, och efteråt kändes det som att jag hade klivit över en tröskel. Sedan blev det bänken mot Franke, där jag var den enda försvararen som fick hoppa in. Jag trodde mycket på dagens match - men återigen blev det tummen ner. Ett kvitto på att man inte duger.
Samtidigt hatar jag att tjura, och jag försöker att inte visa någonting. Det viktigaste är ändå att vi vinner, och det gjorde vi ju...
Kommentarer
Trackback
