Broder Daniel forever
Jag skrev om Håkan Hellström - men det är mycket Broder Daniel just nu. Väldigt mycket. Ja...bara, faktiskt.
Det finns inget band i världen som bättre visar hur enkelt det är att göra fantastiska låtar. Det är en takt, ett gitarrslinga och en enkel, men ack så effektiv, refräng. Så simpelt men ändå så pompöst.
Man kan tro att de vaknade först mot slutet, med Shoreline och When we were winning, men faktum är att de alltid varit magiskt bra. Från första skivan, Saturday night engine, med The Middleclass, Cadillac, The Kids are alright - till andra självbetitlade skivan med Work, Underground, Upside down and inside out, Steel - till tredje skivan, Forever, med låtar som I'll be gone, You bury me, Dream my days away, No time for us - till sista skivan, Cruel town, med redan nämnda låtar och även What clowns are we, Out of this town och Hardened heart.
...och det var ändå bara ett axplock av allt fantastiskt.
Det är fascinerande att något så svart kan vara så förlösande och vackert. Man vill bara skrika - och inte av vrede, utan av...ja, glädje. Eller positiv frustration.
Så bra, så bra, så bra...
Hur som helst - idag gör Broder Daniel sin avskedskonsert på Way out west i Göteborg. Spelningen är en hyllning till bandet själva och deras karriär - men det är även en hyllning till bandets forna gitarrist Anders Göthberg, som tidigare i år begick självmord.
Det kommer med all säkerhet bli en fantastisk kväll och ett känslosamt avsked. Bandets fans är kända för att vara landets mest trogna och fanatiska, vilket säkert kommer märkas ikväll.
Jag hade länge planer på att fixa biljetter till festivalen, bara för att se Broder Daniels farväl, men med fotboll och allt så insåg jag att det inte skulle gå ihop. Får hoppas på en DVD ifrån spelningen istället.
Men annars...tack för allt.
Ett ypperligt exempel på deras briljans:
Det finns inget band i världen som bättre visar hur enkelt det är att göra fantastiska låtar. Det är en takt, ett gitarrslinga och en enkel, men ack så effektiv, refräng. Så simpelt men ändå så pompöst.
Man kan tro att de vaknade först mot slutet, med Shoreline och When we were winning, men faktum är att de alltid varit magiskt bra. Från första skivan, Saturday night engine, med The Middleclass, Cadillac, The Kids are alright - till andra självbetitlade skivan med Work, Underground, Upside down and inside out, Steel - till tredje skivan, Forever, med låtar som I'll be gone, You bury me, Dream my days away, No time for us - till sista skivan, Cruel town, med redan nämnda låtar och även What clowns are we, Out of this town och Hardened heart.
...och det var ändå bara ett axplock av allt fantastiskt.
Det är fascinerande att något så svart kan vara så förlösande och vackert. Man vill bara skrika - och inte av vrede, utan av...ja, glädje. Eller positiv frustration.
Så bra, så bra, så bra...
Hur som helst - idag gör Broder Daniel sin avskedskonsert på Way out west i Göteborg. Spelningen är en hyllning till bandet själva och deras karriär - men det är även en hyllning till bandets forna gitarrist Anders Göthberg, som tidigare i år begick självmord.
Det kommer med all säkerhet bli en fantastisk kväll och ett känslosamt avsked. Bandets fans är kända för att vara landets mest trogna och fanatiska, vilket säkert kommer märkas ikväll.
Jag hade länge planer på att fixa biljetter till festivalen, bara för att se Broder Daniels farväl, men med fotboll och allt så insåg jag att det inte skulle gå ihop. Får hoppas på en DVD ifrån spelningen istället.
Men annars...tack för allt.
Ett ypperligt exempel på deras briljans:
Kommentarer
Trackback
