Jag ska nog lyckas

Hälften av vad jag säger är meningslöst. Jag har tappat det. Länge leve Författaren!
     Författaren är borta - om han nu ens har funnits.
     Det snöar.
     Att gå på stan i Bergen är som att gå igenom en parad av vackra ansikten och fula guttar. Jenterna är förbluffande fina - och många. Killarna ser ut som en påse skit. Ändå smälter jag inte in.
     Jenterna sneglar försiktigt, för att sedan vid en ögonkontakt snabbt vrida tillbaka ansiktet i framåtriktning. Även kallad nonchaleringsriktning. Killarna glor. Stirrar. Blänger. Som om att det syns på mig att jag inte är en av dem. Det kanske lyser "svensk" om mig.
      Kommer att tänka på låten Englishman in New York.
      Well I don't mind, as long as there's a bed benith the stars that shines. I'll be fine, if you give me a minute, a man's got to live it. I can't get a life if my heart's not in it.
      Fast det var Oasis.
      Jag vill ha barn. Ge mig ett barn! Ge mig ett barn och jag fixar ett jobb, en lägenhet, ett liv. På mindre än en vecka.
      Jag vet, man måste ha en flicka för att få ett barn. But things don't look so good on that subject.
      Så många vackra ansikten. Alla duger - men inga lockar.
      Jag kan inte sova om nätterna. När du är i Bergen så tänker du på Bergen. Eller vad som finns i Bergen. Eller vad som fanns.
      Var finns Du nu?

Kommer att tänka på mellanstadiet.
      Jag kom på en fras som jag ofta körde på. Fick folk att skratta. Minns du, KG?
      Med tillgjord dålig engelska: "I lö-ö-öv yo. And I want to be löved."
      Simpelt, men sant.