Så gick det till när tomten försvann
Jag tror definitivt på tomten. Precis som jag tror på det mesta här i världen.
Dock har tomten aldrig varit hos oss på någon julafton. Det är okej, jag förstår. Världen är stor och det gäller att prioritera. Finns många ensam människor som är i större behov av sällskap på julafton än oss.
Därmed inte sagt att vi aldrig har haft "vikarier" för tomten. Nu var det i och för sig många år sedan vi sist hade någon rödklädd farbror som delade ut julklapparna hemma hos oss - men en gång i tiden så.
Faktum är det sista året som vi hade tomte var också det enda som året som jag själv var tomte. Det blev ingen succé. Min kusin Calle har många gånger agerat Santa Claus, med stor framgång vilket har lockat fram mycket skratt. Han var finurlig och fräck med glimten i ögat. Därför tänkte jag att jag skulle göra något liknande.
Problemet var bara att alla som var samlade hemma hos oss hade passerat den åldern då det är...ja, befogat att ha tomte på julafton. Det faktumet, kombinerat med att jag gick alldeles över gränsen med min moderna tomte-version, gjorde att det inte blev ett endaste litet skratt under julklappsutdelningen. Jag svor och jag gormade, nästan skällde, och drog fruktansvärda skämt, snudd på sex-skämt, vilket inte tilltalade den måttligt roade släkten.
Det var pinsamt - och det blev också sista året som vi hade tomte på julafton. Så man kan "våran" tomte dödades i och med mitt första och enda inhopp som stand-in för mannen i den röda munderingen och det vita skägget.
