Jag ska nog lyckas

Dagarna går här i Bergen. Det regnar.
     Pojkarna går upp klockan fem på morgonen för att ta bussen till sitt jobb, en timme härifrån.
     Själv sussar jag på några timmar till. Går upp, käkar frukost, kollar någon tv-serie på Parmesans dator, duschar, städar, lyssnar på musik (min underbara musik, som dessvärre inte är prioritet ett när det ska lyssnas på musik rent allmänt i lägenheten. Fan vad jag hatar disco, techno, remixes & dance.), läser lite Snabba cash - för att slutligen skriva lite eget.
     Det börjar ta sig nu. Jag kanske har någonting på gång.
     Lite roligt. Tack vare att Mozzarella och Parmesan framhävt mig som en "författare" till sina arbetskamrater så har det uppstått en liten, tjae, beundran för mig. 
     På lördagens inflyttningsfest som vi hade så spenderade jag 3/4 av kvällen åt att prata med Alvin - en kille som verkligen tyckte det var häftigt att jag skrev. Jag rycktes med så jävligt i hans smörande att jag drog till med att jag redan har kontrakt på en bok - och att den kommer någon gång nästa år. Det kändes som en bra ide just då, men nu känns det bara som att det var lite onöndigt sagt. Efter det ville han ha tips om hur man skriver, men dessvärre kunde jag inte ge honom det. Jag sa: "Det går inte att ge tips. Om man kan skriva så kan man skriva."
     Jag vet. Äckligt sagt. Men jag var varm i kroppen och fullständigt uppsmörad i röven.
     Skit samma.
      Festen var lyckad i övrigt. Vi blev 15 stycken och vi spelade Ring of fire och Bussturen, sjöng lite Singstar, jag drack ett rått ägg, Hilke satt i garderoben och...ja, det var som det skulle vara.
      Resten av kvällen behöver vi inte tala om. Eller, jag kan inte. Jag var med Mozzarella hela tiden, kan man säga. Eller han var med mig. Han dansade med mig i en arm, och med resten av dansgolvet med den andra handen.
     Han är en bra vän.
     ...och JA, till alla er som undrade - jag är 22 år. Äldst av alla på kvällen (förutom Thor, 29 år, men han kallade en tjej för "hora" och fick därför gå hem).