Sakta...
Jag skulle vilja säga att någonting som liknar ett fotfäste börjar skymta under mig. Men jag är inte där än.
Långsamt, långsamt börjar jag hitta tillbaka till vardagen igen - även om mycket av det som är under mig är lite skakigt. Jag funderar. Jag pratar. Även om jag inte tycker om det så pratar jag.
Att gå vidare låter så brutalt och likgiltigt - men det är ett nödvändigt ont. Ett måste.
Det betyder på inget sätt att någonting är glömt eller annorlunda. Men för att i framtiden klara av det som har varit måste jag ta mig framåt. Hur morgondagen ter sig eller ser ut vet jag inte. Men jag vet att jag måste dit.
...och inte bara för min skull.
Kommentarer
Trackback
