Jag ska nog lyckas

Ja...
   Man kan väl säga att jag har lyckats igen. Ännu en tillställning som har blivit förstörd av Jonatan Björklund.
   Partydödaren.
 
Jag vaknade upp i morse, helt ovetandes om vart jag befann mig och hur jag hade kommit dit. Efter ett tag insåg jag att jag var hemma. Min moder öppnade dörren och frågade hur jag mådde.
- Hur så?, frågade jag.
- Du var ju rätt snygg igår, sa moder.
   
Minnet från den sista halvan av gårdagskvällen är borta. Helt svart. Men jag har dock fått en redogörelse av A.
    Egentligen kan jag inte svara på varför det blev som det blev. För mycket tequila, kanske...och jag skulle definitvit ha skippat whiskeyn. Men det spelar ingen roll. Mitt uppträdande är oförsvarligt.
    Jag minns att vi hade trevligt. Spelade kort, skrattade och så...
    Vad som hände därefter är jag glad att jag inte kommer ihåg. Jag skäms redan tillräckligt mycket som det är.

Jag vill be om ursäkt till Emma.
    Förlåt för att jag är ett ynkligt fyllesvin som inte kan uppträda ordentligt bland folk. Tur att spegeln höll i alla fall...
    Ehe...

Men mest av allt vill jag be Johanna om ursäkt.
    Mitt otrevliga, pinsamma och omogna uppförande mot dig borde vara straffbart. De fula orden som haglade ur min mun är försent att göra någonting åt, och jag förstår om du känner för att sätta en spark mellan mina ben. Mitt enda försvar är att jag, på många sätt, är en idiot.
    Förlåt. Förlåt. Förlåt.

Till sist vill jag be alla inblandade om ursäkt.
    Det är tillåtet att kasta sten på mig nästa gång vi träffas.

Nu ska jag leta upp ett grotta någonstans långt härifrån, där jag kan gömma mig tills folk har glömt allt ont jag har gjort mot dom.
    Det här för allt i världen inte något "Tyck-synd-om-mig"-brev, utan ett innerligt och och vädjande:

Förlåt.


...cause I'm still just a stupid worthless boy.