Jag ska nog lyckas

Jag skrev det i förbifarten - men den sista kvällen i Halmstad var vi på Håkan Hellström då han uppträdde på hamnfestivalen - och det var helt jävla magiskt.
     Jag hade inte förväntat mig någonting annat - men att det skulle vara så jävla bra, det hade jag aldrig kunnat drömma om.
      Från inledande Tro och tvivel stod jag som i trans, och jag ville aldrig att stunden skulle upphöra. Ingenting annat runtomkring mig existerade just då. Jag kunde ha blivit skjuten, misshandlad eller stamapd - men ingenting hade kunnat rubbat mig ifrån att suga in varenda ord han sjöng.
      Det finns så mycket sanning och så mycket uppriktighet i det Håkan förmedlar, och jag ville bara låta mig omskakas av varje liten stavelse.
      Kvällens höjdpunkter var Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din (fortfarande så jävla träffande), 13 och Nu kan du få mig så lätt - men den låten som verkligen rörde om mig var Brännö serenad. Då var jag inte långt ifrån att börja lipa när textraden "Jag blir hellre ensam, än lycklig med nån annan." kom. En fantastiskt låt - men än så mer betydelsefull just där och då.
      Kvällen med Håkan fick mig kanske inte på andra tankar, men den gav mig ett djupare perspektiv på vad jag egentligen kände, eller egentligen känner. För min omgivnings skull så är jag glad att han inte spelade Kär i en ängel - för då hande jag gått under emotionellt.
      Men trots att jag befann mig i en känslomässig karusell, där jag fortfarande inte kommit fram till målet, så blev jag ändå tagen av den energi och känsla som denna man kan frambringa. Jag saknade världens femte bästa låt någonsin - Här kommer lyckan för hundar som oss - men det var ändå bland det bästa jag upplevt live någonsin.
      Bara en viss Oasis-konsert på Hovet, 26 januari 2006, slår högre...