Det är över nu
...men jag kommer ihåg alla dagar med er.
Sista dagen på dagiset blev som väntat väldigt känslosam. För mig, som hatar att säga hej då till någonting jag tycker om, så blev det extra jobbigt.
Jag kunde aldrig drömma om att jag skulle få sådana känslor för Regnbågen som jag fått. Tvärtom, jag har hela tiden sett fram emot att få gå vidare. Hela året har jag vetat om att den 30 juni så är det slut - men när jag väl stod där så kunde jag inte förstå att det är "hit, men inte längre". Jag ville inte förstå.
30 juni ja, men eftersom att jag tagit kompledigt på måndag så kom slutet än snabbare.
Jag började med att skriva en avskedshälsning i terminens sista veckobrev. Den hälsningen var i mina ögon ett enkelt avsked, men trots det framkallade den starka känslor både bland mina jobbarkompisar och bland föräldrarna.
Sedan fick jag presenter. Lasse Åberg-glas av personalen (nu har jag snart 25 000 sådana glas) - och ett 1000-bitars pussel, ett halsband, en orchide, en växt-memory, en till blomma och en handduk av några av barnen.
Själv bjöd jag på tårta.
Till sist kom det slutgiltiga avskedet. Där blev det jobbigt. Fruktansvärt jobbigt. Det har varit tuffa avsked varje år som jag jobbat på dagiset - från första året där jag tvingades släppa ifrån mig Wilmer (aka Wilma), till andra året där jag tvingades ta avsked av Dai Dai (aka Ida). Men nu är det annorlunda. Nu är det inte de som lämnar mig - nu är det jag som lämnar dem.
Igår var det Boppe (aka Hanna) - och idag tvingades jag ta farväl av den bästa av dem alla. My little baby - Annelie, aka Ita, aka Iza.
Jag trodde att det skulle gå bra - trodde att det var lugnt - trodde att jag var förberedd. Men så kom den underbara lilla varelsen med sådan kärleksförklaring, så jag tappade fattningen totalt. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra. Jag bara satt där och stirrade. Det var my little baby som tröstade mig - och inte tvärtom. Jag ville aldrig släppa taget - men en jävla lunchklocka fick mig att göra det ändå.
När det sedan var dags att fara hemåt så upprepades proceduren. Samma kärleksförklaring - samma känslor. Men denna gång var jag starkare - jag svalde min melon i halsen och åkte min väg. För sista gången.
Så var ännu ett kapitel skrivet i boken om mitt liv.
Det är tre år som jag aldrig kommer att få uppleva igen - och som jag aldrig kommer att glömma.
Hej då Regnbågen.
Sista dagen på dagiset blev som väntat väldigt känslosam. För mig, som hatar att säga hej då till någonting jag tycker om, så blev det extra jobbigt.
Jag kunde aldrig drömma om att jag skulle få sådana känslor för Regnbågen som jag fått. Tvärtom, jag har hela tiden sett fram emot att få gå vidare. Hela året har jag vetat om att den 30 juni så är det slut - men när jag väl stod där så kunde jag inte förstå att det är "hit, men inte längre". Jag ville inte förstå.
30 juni ja, men eftersom att jag tagit kompledigt på måndag så kom slutet än snabbare.
Jag började med att skriva en avskedshälsning i terminens sista veckobrev. Den hälsningen var i mina ögon ett enkelt avsked, men trots det framkallade den starka känslor både bland mina jobbarkompisar och bland föräldrarna.
Sedan fick jag presenter. Lasse Åberg-glas av personalen (nu har jag snart 25 000 sådana glas) - och ett 1000-bitars pussel, ett halsband, en orchide, en växt-memory, en till blomma och en handduk av några av barnen.
Själv bjöd jag på tårta.
Till sist kom det slutgiltiga avskedet. Där blev det jobbigt. Fruktansvärt jobbigt. Det har varit tuffa avsked varje år som jag jobbat på dagiset - från första året där jag tvingades släppa ifrån mig Wilmer (aka Wilma), till andra året där jag tvingades ta avsked av Dai Dai (aka Ida). Men nu är det annorlunda. Nu är det inte de som lämnar mig - nu är det jag som lämnar dem.
Igår var det Boppe (aka Hanna) - och idag tvingades jag ta farväl av den bästa av dem alla. My little baby - Annelie, aka Ita, aka Iza.
Jag trodde att det skulle gå bra - trodde att det var lugnt - trodde att jag var förberedd. Men så kom den underbara lilla varelsen med sådan kärleksförklaring, så jag tappade fattningen totalt. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra. Jag bara satt där och stirrade. Det var my little baby som tröstade mig - och inte tvärtom. Jag ville aldrig släppa taget - men en jävla lunchklocka fick mig att göra det ändå.
När det sedan var dags att fara hemåt så upprepades proceduren. Samma kärleksförklaring - samma känslor. Men denna gång var jag starkare - jag svalde min melon i halsen och åkte min väg. För sista gången.
Så var ännu ett kapitel skrivet i boken om mitt liv.
Det är tre år som jag aldrig kommer att få uppleva igen - och som jag aldrig kommer att glömma.
Hej då Regnbågen.
Kommentarer
Postat av: C
Sorgligt grappen, allt har sin tid, de finns kvar, du finns kvar, allt ordnar sig=)
Postat av: P
vackert, så vackert..
Trackback
