Jag ska nog lyckas

Det var blött men inte regnigt. No thunder.
     Seger med 3-0. Lugnt och fint och så. Lilla Berg gjorde två mål i sin avskedsföreställning.
     Själv snackade jag mig till en varning. Onödigt, omoget, orutinerat - jag vet. Jag tar böterna, Bot-mannen. Men... När en domare är så in i helvete dålig som Anthony McIver är - då kan jag inte hålla käften. Karln är en vandrande katastrof med en pipa i munnen. Jag är helt övertygad om att fanskapet springer runt och jävlas med oss kungsörare. Solis höll med mig om det.
     
I övrigt vet jag inte vad jag håller på med ute på planen längre. Stundtals befinner jag mig någon helt annanstans än där jag ska vara. I huvudet alltså. Jag känner hur suget försvinner för varje b-lagsmatch jag spelar. Vart det slutar vet jag inte - men jag är definitivt oroad.
      Det blir en tvådelad känsla i kroppen. Jag är överlycklig över vår framfart i division 4, där vi krossar allt som kommer i våran väg. Det känns helt jävla underbart. Samtidigt är det frustrerande att inte få ta del av festen till fullo. B-laget ger mig inte mer än små glimtar av lycka. Jag vill känna den där stora euforiska bomben som man får efter en seger med A-laget, där man själv har varit en del av kakan.
       Men hur ska det gå till? Jag duger inte just nu. Borken är fastgjuten på högerbacken - och Hirvelä verkar ha ett orubbligt förtroende hos de högsta hönsen just nu.
       Man kan inte gnälla när vi vinner och vinner och vinner - men någonstans finns det ändå utrymme för tårar av otillräcklighet.