Jag ska nog lyckas

"Gå hem och blogga med dig", sa han. Det där jävla Vampyr-äcklet. Nog fan ska du få dig en hmgflgö, det vill jag lova.
       Vad händer? Jag kommer hem till Jag-älskar-kuk-mannen och möts direkt av ilska. Rummet osade av "Gå hem!" - och gå hem var det sista jag ville...

Okej.
       Det började med en cykeltur. Fy fan vad kul det är att cykla - men jag börjar förstå varför jag ramlade senast det begav sig på cykeln. Nog för att jag var varm i blodet av "starksaft" - men även i rent tillstånd så var jag en katastrof. Så fort jag släppte fokus så höll jag på att köra in i cykeln bredvid mig. Dock höll sig olyckan borta.
       Väl nere på Skillinge blev det snabbt trevligt. Skratt, skratt och åter skratt. Lite vin, lite lekar, lite mera vin, lite mera vin, ett dopp i det bruna, och sen lite kaffe - innan vi for hemåt.
       Hemåt ja - till vad jag trodde var en rolig kväll med Vampyren, Bläckfisken och den där andra killen. Men neeeeeeeeeeeeeeeeej. Den där andra killen har en förmåga att förvandla världens roligaste tillställning till en begravning. Blotta åsynen av fanskapet ger en tårar av sorg och vemod.
       Visst, han var "sjuk" - men det behöver väl inte omgivningen lida av. Eller också så ville han, den där andra killen, det.
       Det började med ett fruktansvärt osmakligt skämt, innan den där andra killen fällde en kommentar som fick mig att tvivla på hans intelligens. Nästa gång behöver jag inte bemöda mig med att komma överhuvudtaget alltså? Okej.

       ...och ni andra var inte mycket bättre. Ha ha, ett skratt mildrar säkert. Nej, ni var snudd på lika jävliga ni.

      Far åt helvete med er allihop. Far åt helvete.