Jag ska nog lyckas

Ja, vilken kväll. Helt makalöst - vilken kväll.
     Det började med seriefinal mot laget bakom oss - tabelltvåan Hallstahammar. I Hallstahammar.
     Man kan väl lugnt säga att det började illa. 1-0 i baken kom redan efter fem minuter, och innan första halvleken var slut så var ställningen 2-0. Just då tydde ingenting på att vi skulle komma igen. Spelet hade låst sig och vi kom aldrig till några riktigt heta avslut.
      Men att ge upp fanns inte på kartan - och med 20 minuter kvar av matchen reducerade Bot-mannen. Då visste jag att vi skulle få till en kvittering, vilket också kom genom Pakanen Sr. efter ett förstklassiskt avslut ifrån en äkta måltjuv.
      Jag var nöjd med 2-2 - men ville självfallet för allt i världen se ett ledningsmål.
      Så fick vi straff.
      Tord stegade fram - och jag var bombsäker på mål. Men icke. Målvakten gjorde en grym räddning, och 2-2 var intakt.
      Så fick vi frispark. Utanför straffområdet.
      Bot-mannen stegade fram - och jag hade inga förhoppningar om mål. Inte för att Bot-mannen är en dålig skytt, utan för att det kändes inte som ett farligt läge. 
      Jag hade fel.
      Men en underbar precision satte el capitano 3-2 - och segern var därmed i hamn. Vändningen var total. Vändningen var ett faktum. Serieledningen stråcker sig nu till ett 10 poängs försprång.
      Jag blev kvar på bänken - men hur fan kan man grina efter en sådan här match. Tack grabbar. Tack!!!
      ...och ja, Bellman. Man kan väl definitivt säga att vi körde upp korven i arslet på dem.

Sedan var det ju den där matchen som spelades kl 20.45. Sveriges EM-premiär. Den där mellan Sverige och Grekland.
     Zlatan.
     Tack för festen, alla ni gula och blåa. Ni visade att man inte behöver vara två för att dansa Nordman-dansen.