Jag ska nog lyckas

Vi har ett larm på jobbet. Det ni.
     Då Origa delar fastighet med Uponor så är larmet gemensamt för båda företagen - och eftersom att personalen på Uponor går hem tidigare än oss på eftermiddagen så larmar de följdaktligen på tidigare än vi. Detta påverkar inte oss alls, sånär som på en lite pluttegrej. När de slår på inne hos sig så piper det från våran larmbricka precis som om larmet var på väg att utlösas.
     PIP - PIP - PIP - PIP - PIIP - PIIIIIIIIIIIIIIIP. Typ.
     Idag var jag lite frånvarande på jobbet, och fram mot eftermiddagen satt jag mest och drömde mig bort. Jag satt med armbågarna på skrivbordet och med hakan slött vilandes mot ena handen - då det plötsligt började pipa. Jag noterade det bara lite flyktigt - men mitt undermedvetna följde varje ton slaviskt.
     PIP - PIP - PIP - PIP... - det började närma sig grande finale - ...PIIP... - då kom hjärnsläppet - ...PIIIIIIIIIIIIIP. PSSCHOOOO!!!!!
     Japp, jag la till en högljudd explosion på slutet.
     Jag tänkte inte alls på var jag befann mig, eller att jag inte var ensam runtomkring mig - och helt sonika la jag därför till en rolig ljudeffekt för att roa mig själv.
     Jag vaknade ur min dvala och insåg direkt vad jag hade gjort - varpå jag började skratta. Först lite lätt, men sedan eskalerade det i ett okontrollerbart garv. Ingen annan skrattade. Det var helt tyst - och det var mest det faktumet som gjorde att jag inte kunde sluta skratta.
      Här satt jag och skrattade, medan de andra satt som fån och trodde att jag skrattade åt min ljudeffekt - och hela den situationen blev så komisk. Det var verkligen jättekul. Ha ha.
      Fast när jag tänker på det nu så är det ganska pinsamt. Tur att inte "Åke" gick förbi när det hände. Då hade jag antagligen svimmat av skratt.