Jag ska nog lyckas

Det var en gång - för inte allt så länge sedan - en inflyttningsfest. Riddarna var bjudna på denna inflyttningsfest, och satt nu hemma hos Bläckfisken för att värma upp.
     Den som var allra angelägnast att värma upp var värden själv. Mannen, myten, legenden - Bläckfisken. Men på senare tid har det mest handlat om myten Bläckfisken - och inte mannen Bläckfisken.
     Fanns han fortfarande kvar? Kan han än? Vad gör han nu för tiden? Ja, dessa frågor var Bläckfisken fast bestämd att svara på. Med råge.
     Tillvägagångssättet blev då att hinka i sig så mycket Captain Morgan som det gick, på väldigt kort tid, för att därefter ha en stabil plattform att stå på under kvällen.
     Det gick sådär.
     Plattformen sprack ganska tidigt - och Bläckfisken sjönk med den. Besvikelsen var enorm då han tvingades kungöra att "det var över". Handduken var kastad. Bläckfisken vandrade hemåt.
     Vad det får för konsekvenser kring mytbilden om Bläckfisken får framtiden utvisa. Kanske är det läge att börja om på nytt - och investera lite mer i dotterbolaget Blekksprut? Kanske - kanske inte. Något säger mig att det bor en liten Rocky Balboa inombords i Bläckfisken. Med andra ord - it ain't over til it's over.

Resten av kvällen då?
      Ja, den sög hästballe. Jag hade en fruktansvärt tråkig kväll - av flera olika anledningar. Jag passade inte in i den kvällens sammanhang - och frågan är om någon av oss gjorde det. Jag kände mig som en statist i en riktigt jävla usel tv-såpa, och jag ville bara vara varsomhelst förutom där jag befann mig.
      Kalla mig okänslig och dum i huvudet. Jag bryr mig inte.
      Det var en förlorad kväll - men som tur är kommer det aldrig att hända igen. Var så säker.