Jag ska nog lyckas

Hemma igen efter en helg i Sveriges mest rofyllda landskap Norrland. Det är svårt att beskirva mentaliteten där uppe om man inte har upplevt den själv - men om man ska försöka sig på en liten skildring så är det väl ungefär: "Jo...het ä roligt o se dig igen", eller: "Jo...het löser sig, jomenvisst", eller: "Nog ä de väl bra jävla schönt här oppe."
     Jaja... Jag är hemma idag. Vi hade en "pizza-incident" i bilen hem igår - och jag vet inte, men jag mår inte för jävla hundra idag. Det är oroligt i kistan, om man säger så, så jag valde att stanna hemma. Får se hur det känns imorgon.

En kort sammanfattning hur det var i helgen då.
     Vi kom dit i fredagsnatt, jag och Eriks assistent Huligan-Johan softade på lördagen, och igår jobbade jag och brorsan på huset. Det sattes upp några reglar i taket, och jag fick sedan äran att slipa på några tak-balkar. Boring, men nödvändigt.
     Men i lördags var det som sagt en chill-out-dag, vilket kröntes på kvällen med ett krogbesök av mig, Erik och Huligan-Johan på O'learys i Härnösand för att kolla på Sverige-Portugal och sedan röja loss lite grand till coverbandet Irene Panik.
     För att göra en lång historia kort: Huligan-Johan är Eriks assistent, men han är också...en hetlevrad människa. Eller, hetlevrad är kanske fel beskrivning - men han gillar och söker sig gärna till hetlevrade situationer.
     Huligan-Johan försöker att gå på de flesta matcherna med VSK fotboll och bandy, samt VIK Hockey - och där gillar han när det blir lite "gruffigt". Han gillar förresten när det blir lite "gruffigt" överlag - såväl på stan som på krogen. Han har även varit medlem i GAIS fan-club, med diverse dispyter med Blåvitts fan-club Änglarna på meritlistan.
     När vi skulle in på krogen i lördags sa Johan: "Hoppas det blir lite "gruffigt" ikväll. Jag skrattade nervöst, men tänkte att eftersom att han säkert skojade.
     Det gjorde han inte.
     Nu blev det inte så farligt, men om man ska räkna in mina erfarenheter av slagsmål i livet så är den här kvällen det närmaste man kan komma.
     Dock blev det tillslut en riktigt rolig kväll - och Erik var det närmaste man kan komma Kung i baren. Dessutom var han en chick magnet - men dessvärre var mestadelen av dessa "chicks" mer av sorten "older ladies".
     Skit samma - jag fick mig en bra kväll i alla fall.




Grabbarna längst bak hade siktet inställt på oss den här kvällen. Eller om det var Huligan-Johan som skymde deras sikt? Ja, så var det nog.


Jag ville ta bild på världens mest ensamma dealer - men han tyckte inte att det var så kul, så det blev istället en bild på världens mest ensamma pissoar.



Det här är omslaget till min kommande skiva - I'm fucking tellin' ya'.