Jag ska nog lyckas

Vi har rett ut begreppen Mr.Tequila, Gay och Bläckfisken. Låt oss nu ta reda på vem som döljer sig bakom:

Vampyren

Vampyren är inte vem som helst. Det är Simon Gummeson.
     Historien bakom smeknamnet Vampyren är väldigt makaber - och väldigt rolig. Det tycker i alla fall vi Riddare. Så här var det...
     Stubben och hans syster skulle ha fest på Centralskolan. Det var en liten snackis som många såg fram emot, och det förväntandes bli en rolig och ganska stor happening i Kungsör denna helg. Riddarna skulle denna kväll komma att representeras av mig, Danderyd, Studenten och Simon - och vi, precis som alla andra, hade sett fram emot den här kvällen länge.
      Förberedelserna blev dock inte de bästa. Jag var tvungen att bevaka en innebandymatch för tidningen, vilket gjorde att jag kom ganska mycket senare till "uppvärmningen" hemma hos Danderyd. Jag vet inte varför, men av någon anledning blev det som att vi började ta oss an kvällen först när jag hade anlänt till de andra Riddarna - och det gjorde att vi fick en rejäl uppförsbacke att ta igen när vi anlände till Centralskolan. Ingen av oss var "uppvärmda".
      Efter en inledande, och stillsam, middag kände vi - och allra helst då Simon - hur det kröp i benen. Någonting var tvungen att göras - och det fort!
      Simon tog då initiativet till det han tyckte var det enda rätta - nämligen att beställa starksaft vid den inhyrda baren, som för kvällen hade en viss Källgren bakom disken. Så han gick dit - och beställde. "Hej. Kan jag få två sprit, tack."
      Japp. Två sprit skulle han ha. Alltså två glas med ren sprit. 10 sekunder senare fanns inte de två glasen med sprit längre.
      Det tog sin lilla tid - men efter ett tag började Simons initiativ göra susen. Han blev bananas. Sällan har en och samma person varit på så många ställen samtidigt, som Simon Gummeson var resten av denna kväll. Han var här och där - och till och med ända där borta. Men värst av allt - Simon bet folk.
      Han bet Juha, han bet mig och alla de andra Riddarna, han bet Tord. Ja, han bet nog de flesta - och det var inte så jävla populärt. Simon ansågs "jobbig".
      Ryktet säger också att han var på vakten Bruno och nafsade - och om man vet vem Bruno är och hur han ser ut så vet man att det är inte den rätta killen att "busa" med. Bruno blev arg och, än en gång - ryktet säger, att han ville nita Simon. Men så långt behövde han inte gå, för Simon nitade sig själv. Han tvärdog.
       Med kropssvätska över hela sig själv tvingades Danderyd och Studenten ta hand om den sargade rebellen - och snart kom pappa Gummeson till undsättning. Men tror ni att Simon uppskattade denna fina gest av sina Riddar-vänner?
       Icke.
       Han fräste som en vildkatt och försökte sänka Danderyd med en helhjärtad och imponerande spottloska - men dessvärre/dessbättre misslyckades hans försök. Som en vräkig final på sin grandiosa sorti så avslutade Simon med ett välriktat fuck you-finger mot de nyfikna åskådarna som hade samlats utanför Centralskolan - innan han stängde bildörren och lämnade festen.
       Ridå.




Där har ni storyn bakom namnet Vampyren - och om ni undrar vad jag gjorde denna kväll så är det en helt annan historia. Men jag kan i alla fall avslöja att den innhåller mycket vin, succé-karaoke, en uppretad Bosse Jensen, en halvt medvetslös Jonatan på Studentens axlar, ett fall i asfalten med huvudet före från Studentens axlar, ett "I'm gonna' fucking kill you" riktat mot Studenten och Danderyd, och slutligen ett "I'm gonna' fucking kill you" riktat mot min egen mor.
       Det var lite av min kväll.