Jag ska nog lyckas

Det finns en rolig farbror på jobbet. Vi kan kalla honom "Åke".
     Åke gillar att skratta - och att prata. När det blir tyst och ingen har någonting att säga så drar Åke alltid till med ett:
- Tjae..
     Åke är snäll och rolig. Fast jag tror inte att han är medveten om hur pass rolig han är. Han är skojig utan att veta om det.
     Det roligaste var när jag omedvetet råkade busringa till Åke fyra gånger inom en och samma minut. Tre första gångerna hördes det från Åkes rum ett kvittrande:
- Ja det var Åke, Hoerbiger-Origa. Hallå? Hallå? Haalååå?
     Den fjärde gången var kvittrandet borta, och istället hördes ett förvånat, uppgivet och märkbart irriterande:
- JA HALLÅ!!? MEN VA FAN...SÅ LÄGGER DE PÅ???
     Samtidigt satt jag och försökte få till en återuppringning, vilket var orsaken till Åkes uppgivenhet. Tillslut var min granne i båset bredvid tvungen att stoppa mig, och han muttrade surt:
- Men Jonatan vad håller du på med?
     Oskyldig som ett ögontjänande barn trallade jag:
- Jaha? Är det jag som håller på och ringer? Hehe...
- Jag ser ju hur du håller på och ringer upp...äh, skit samma.

Detta är någonting som jag utan förvarning kan börja skratta åt då jag sitter och tittar på Åke.
     Det blir lite pinsamt att helt plötsligt börja skratta, utan någon till synes anledning - men jag kan inte hjälpa det.