Jag ska nog lyckas

Igår återvände jag till moderskeppet. Jag hälsade på mina gamla barn på Regnbågen.
     Efter att ha jobbat på utedagiset i nästan 3 år så avslutade jag min tjänst där i somras - och igår var första gången jag återsåg mina små kompisar igen. En del ansikten var nya, men merparten var gamla godingar.
     Bosse, Jimbo, Emma-Emma, Vicke Vire, Tottipott, Boppe, Living next door to Alice, Djärven, Jenny Lane, Broder Jakob, Tobbe-Bobbe...alla var där. Den enda som saknades på grund av sjukdom var The Todd - annars var skaran komplett.
     Jag såg fram emot att få träffa de små liven igen, och baserat på deras reaktion när jag kom vandrandes så verkade känslorna vara ömsesidiga. "Ska du börja här igen?", "Är du våran fröken igen?" och "Du får inte åka hem!" avlöste varandra - och jag tyckte nästan lite synd om kvinnan som var min "efterträdare". Men vad fan ska jag göra - the kids fucking adores me!
      Efter att jag varit där en stund, och det var dags att åka hem, så fick jag också en bekräftelse. Jag var färdig med det yrket.
      Det kändes inte vemodigt alls att åka därifrån, utan det var med lättnad och likgiltighet. Det var en rolig resa - men nu är den över.
      Mot nya mål.