Jag ska nog lyckas

Vi är nu en vecka in i september. Sommaren är därmed definitivt över. Därför är detta ett ypperligt tillfälle att sammanfatta det som har varit.
     Jag kommer att göra det i två delar, då det finns mycket att säga - men som inte passar i samma andetag.
     Här är sommaren 2008.

Del 1 - Kärleken

Långt innan sommaren hade satt sina klor i oss så var jag övertygad om att det här skulle bli en av de bästa somrarna någonsin.
    Bakom oss hade vi, Riddarna, två fantastiska somrar - Halmstad 2006 och Sunny Beach 2007 - och denna gång stod vi inför en blandning av de båda resmålen. Dels skulle vi åka tillbaka till vårt kära Halmstad och Tylösand - och dels skulle vi då få sällskap av våra norska vänner som vi lärde känna i Sunny Beach.
    Förväntningarna var därmed stora - inte bara tack vare detta faktum, utan också för att det på ett sätt var sista sommaren med gänget. Vampyren hade tidigt annonserat att han tänkte åka norrut efter sommaren, till sin stora kärlek och till ett nytt liv som student.
    Även fast det kändes som en käftsmäll så fanns det ingenting ont att säga om det. Det var både klokt och förståeligt. Kvar återstod då bara att göra denna sista sommaren med gänget till den bästa sommaren med gänget.

Det började sådär. Rent vädermässigt gick det enligt planerna, då både slutet av maj och början på juni var stekheta.
    Dock befann jag mig i en tillvaro som jag inte riktigt var van vid. Jag jobbade. Hela juni ut. På ett sätt var det som att halva sommaren försvann där - samtidigt som värmen hade bestämt sig för att ta samma väg. Bort härifrån.
    Nåväl, ingenting kunde ändå hindra oss från att ha den bästa veckan i våra liv, något som i alla fall jag var inställd på inför trippen till västkusten. Hur det blev med den saken kan bara var och en av Riddarna svara på själva. Jag vet inte hur de kände egentligen.
    Det enda jag vet är att jag upplevde några av mina bästa dagar hittills i mitt liv. Tveklöst den bästa natten. Även fast det kunde ha gått annorlunda och även fast det kunde ha gått bättre så finns det ingenting som går att jämföra med den känslan jag hade då. Jag var helt förtrollad - helt bortblåst av lycka. Just där och då befann jag mig på ett känslomässigt plan som jag aldrig kunnat drömma om att få sätta min fot på. Jag var kär.
     Men lika snabbt som jag hade hamnat på hissen upp till himmelriket - lika snabbt klipptes vajrarna av, och jag for med expressfart ner mot den ångestfyllda och sorgsamma avgrunden. Jag landade illa, och det skulle komma att ta lång tid för såren att läka. Vissa gör sig påminda än idag.
     Jag grät och jag skrek. Jag slog mig själv. Förbannade mig själv. Jag slets med demoner som intalade mig att Det här var din chans i livet. Du kommer aldrig att få uppleva något liknande igen. Du har gjort bort dig. Nu får du stå ditt kast. För evigt ensam.
     
Tids nog lärde jag mig att handskas med de mörka molnen, och jag kunde gå vidare. Vi var då inne i augusti, och efter att ha haft två underbara juli-veckor på T-bryggan vid Skillinge så omringades vi nu av regn, regn och åter regn.
     ...och det regnar än.
    Tiden började därmed rinna ut för Riddarna. Även fast det kanske inte blev den bästa sommaren någonsin så blev det ändå en sommar full god som alla andra. 
    Vi hade en mytomspunnen midsommarfest hemma hos Kaggen, vi golfade, vi badade, vi shopppade, vi skrattade, vi hade kräftskiva, vi hade en hyfsat lyckad kväll på Westerqwarn, vi hade en inte fullt lika lyckad kväll på öltältet i Kungsör - och framförallt...vi dansade. Om och om och om igen - ständigt inne i dimman.
    Samtidigt tog vi ett ytterligare steg. Vi kom varandra än närmre. Vi utvecklade ett ännu starkare band - vilket får mig att se på framtiden med ett varmt och stort leende.
    Det spelar ingen roll att det inte var världens bästa sommar - vi var ändå tillsammans och gjorde det som åtminstone jag uppskattar allra mest.
    Vi avnjöt varandras sällskap.
    .