Jag ska nog lyckas

Men så kommer man till en punkt då man märker att det inte fungerar att oja sig längre. Det hjälper inte. Jag skulle kunna ägna ett helt liv åt att tänka. Nu krävs det handling.
     Jag kommer närmare och närmare ett beslut om min framtid. Ett par stora småsaker att fixa först, bara. Jag mår bra av att se det framför mig - men får en klump av att titta på allting bakom mig. Det är en balansplatta som är otroligt jobbig att stå på. Kanske ramlar jag och slår sönder mig? Eller så håller jag balansen.