Kap. "Samtal med lyckan"
"Hej Wilma. Åh vad jag är glad att du finns till. Bara du och mamma kan få mig att känna så här. Du vilar så sött. Du har din mammas vackra blåa ögon, och de blundar så trött.
Jag ligger bredvid dig. Vill stanna den här stunden för evigt. Men snart så kommer du vakna. Snart så kommer du bli stor. Då ska jag berätta om allt för dig.
Tills dess förstår du, pappa och mamma kommer aldrig bli detsamma igen. För nu är du här och vi betyder inte längre allt. Men en gång i tiden fanns det inga andra än oss.
Din mamma var vackrast av alla vilsna själar på gatan. Hon var aldrig vilse, men hon tyckte om att umgås med dem. Vilken tur jag hade att jag var så pass vilsen då. För din mamma tog mig rakt igenom alla tvivel och spärrar. Jag var som du nu. Liten och jag blundade. Men till och med den blinde hade blivit bländad av din mammas skönhet. Vi lämnde skiten och försvann i varandra. Ingen såg oss lämna, men vi ville aldrig stanna.
De följande åren var de bästa i mitt liv. Jag föddes på nytt och den här gången blev det precis som jag ville. Vi äntrade bergstoppar och vi dök på havets botten. Alltid tillsammans, hela tiden nära varandra. Nu var din pappa inte längre missförstådd. Mamma hon såg mig, ja hon såg rakt igenom mig.
Vi bråkade ofta om varför vi aldrig bråkade. Men vi älskade varje gång, för vi visste att ingenting i hela världen kunde förstöra oss.
Den där natten jag frågade om din mammas hand, det var den stjärnklaraste av dem alla. Det var den självklaraste. Jag pratade länge, men din mamma var kort i sitt svar. Vi kysste all skit adjö, och vi byggde ett hus. Nu ligger du bredvid mig. Nu är det ett paradis.
Du förstår, lilla Wilma, pappa har inte alltid mått så bra. Men nu finns det ingen som mår så bra som jag.
Mamma är ute, hon kommer snart hem. Då ska vi ligga tillsammans och se på solnedgången. Du ska få sova ifred nu och drömma dig bort. Men jag är inte långt borta, jag kommer aldrig att vara det. Så länge jag lever kommer jag alltid vara nära dig.
Pappa älskar dig. Det var du och mamma som räddade mig."
Jag ligger bredvid dig. Vill stanna den här stunden för evigt. Men snart så kommer du vakna. Snart så kommer du bli stor. Då ska jag berätta om allt för dig.
Tills dess förstår du, pappa och mamma kommer aldrig bli detsamma igen. För nu är du här och vi betyder inte längre allt. Men en gång i tiden fanns det inga andra än oss.
Din mamma var vackrast av alla vilsna själar på gatan. Hon var aldrig vilse, men hon tyckte om att umgås med dem. Vilken tur jag hade att jag var så pass vilsen då. För din mamma tog mig rakt igenom alla tvivel och spärrar. Jag var som du nu. Liten och jag blundade. Men till och med den blinde hade blivit bländad av din mammas skönhet. Vi lämnde skiten och försvann i varandra. Ingen såg oss lämna, men vi ville aldrig stanna.
De följande åren var de bästa i mitt liv. Jag föddes på nytt och den här gången blev det precis som jag ville. Vi äntrade bergstoppar och vi dök på havets botten. Alltid tillsammans, hela tiden nära varandra. Nu var din pappa inte längre missförstådd. Mamma hon såg mig, ja hon såg rakt igenom mig.
Vi bråkade ofta om varför vi aldrig bråkade. Men vi älskade varje gång, för vi visste att ingenting i hela världen kunde förstöra oss.
Den där natten jag frågade om din mammas hand, det var den stjärnklaraste av dem alla. Det var den självklaraste. Jag pratade länge, men din mamma var kort i sitt svar. Vi kysste all skit adjö, och vi byggde ett hus. Nu ligger du bredvid mig. Nu är det ett paradis.
Du förstår, lilla Wilma, pappa har inte alltid mått så bra. Men nu finns det ingen som mår så bra som jag.
Mamma är ute, hon kommer snart hem. Då ska vi ligga tillsammans och se på solnedgången. Du ska få sova ifred nu och drömma dig bort. Men jag är inte långt borta, jag kommer aldrig att vara det. Så länge jag lever kommer jag alltid vara nära dig.
Pappa älskar dig. Det var du och mamma som räddade mig."
Kommentarer
Trackback
