Kap. "Stjärnklart" 2/5
"Det finns inga stjärnor kvar. Det finns ingenting att tro på. Solen har gått upp. Nu visar ljuset vem jag är. Jag vill tillbaka till natten, för ibland så bor du där.
Jag kanske är dimmig. Jag kanske ramlar. Men då var du någon att hålla i. Och även om jag är full och ful så gav du alltid mig ditt leende.
Jag ville inget annat än att stanna med dig, men du var smart, du såg att morgonen snart var här.
Du ville aldrig gråta. Du kanske var skuldfri. Jag ville aldrig förlåta. Men det struntar du i. Men jag grät alltid för dig, för att du ser det ingen annan ser, och ändå så valde du att somna.
Var är den där natten? Var är stjärnorna att tro på? Snart så blir det kallt igen, då ska jag räkna drömmar i skyn. Min kärlek till dig är som rymden. Oändlig och omöjlig att förstå.
Nästa gång jag ramlar på dig, ta inte emot. Låt mig falla i backen. Hur som helst så gör det ont. Jag behöver bli sparkad på. Kanske jag då förstår att gå."
Jag kanske är dimmig. Jag kanske ramlar. Men då var du någon att hålla i. Och även om jag är full och ful så gav du alltid mig ditt leende.
Jag ville inget annat än att stanna med dig, men du var smart, du såg att morgonen snart var här.
Du ville aldrig gråta. Du kanske var skuldfri. Jag ville aldrig förlåta. Men det struntar du i. Men jag grät alltid för dig, för att du ser det ingen annan ser, och ändå så valde du att somna.
Var är den där natten? Var är stjärnorna att tro på? Snart så blir det kallt igen, då ska jag räkna drömmar i skyn. Min kärlek till dig är som rymden. Oändlig och omöjlig att förstå.
Nästa gång jag ramlar på dig, ta inte emot. Låt mig falla i backen. Hur som helst så gör det ont. Jag behöver bli sparkad på. Kanske jag då förstår att gå."
Kommentarer
Trackback
