Kapitel 22
"Jag var ful, dum och hungrig. Det är konstigt hur det kan kännas så fel när man är omgiven av så många vänner. Man kan väl säga att jag har gjort det igen, även fast jag svor på att aldrig vandra den vägen igen. Det är en terräng som gjord för att slå sönder sig, och det känns som att man vandrar i en evighet.
Men den personen som uppfann förväntningar uppfann i samma stund besvikelse. Det går liksom hand i hand det där. Förväntningar och besvikelse. Det är som hopp och förtvivlan. Eller tro och tvivel.
Fast å ena sidan; det är väl som det ska vara. Fastän jag hatar att erkänna det så är det väl som det ska vara.
Man kan säga att jag legat i koma. Jag har drömt de mest konstiga drömmarna - vissa av dem var roliga, vissa av dem var läskiga och ångestfyllda, och vissa av dem var vackrare än vad jag någonsin varit med om och någonsin kommer att vara med om. Men idag vaknade jag upp till verkligheten - och verkligheten kommer aldrig att leva upp till de drömmar jag haft.
Jag har tittat på bilderna av dig så länge att jag nästan trodde att de var på riktigt. Men jag lurade mig själv. Än en gång har jag lurat mig själv. Jag är rätt bra på det, nämligen.
Jag skäms för den personen jag är när jag är den personen som jag inte är. Jag skulle kunna vara allting som du vill att jag ska vara. Allt det, och lite till. Men det tjänar ingenting till när man är ful, dum och hungrig.
Nu är det inte mycket kvar att spela på känns det som. Ett par fagra nätter till, sedan försvinner jag till någon mörk grotta för att återvända först när sommaren kommer tillbaka igen. Jag läser en dikt av Tove Jansson, och orden träffar mig självklart. "Skynda dig, älskade, skynda dig att älska. Dagarna mörknar minut för minut. Tänd våra ljus, det är nära till natten. Snart är den blommande sommaren slut".
Det som kändes så bra är nu lika dött som blommorna på marken - och höstmörkrets intåg säger att det är så. Det som en gång levde kvävs nu sakta men säkert ju närmare vi kommer det kalla. Och jag likså. Fast det är kanske som de säger; du och jag är inte bra.
Jag läser en dikt av Nils Ferlin, och jag nickar instämmande. "Kärleken kommer och kärleken går, ingen kan tyda dess lagar. Med dig vill jag följa i vinter och vår och alla mina levnadsdagar. Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt och aldrig jag lämnar det åter. Min lycka är din, din lycka är min och gråten är min när du gråter".
Att vakna upp ur en vacker dröm är aldrig roligt. Hur regisserad och hur omöjlig den än är så känns det bra för stunden, när man befinner sig just där och då i den underbara drömmen. Verkligheten är på många sätt den jävligaste av platser.
Men. Det är väl som det ska vara. Jag har vandrat den vägen förr, jag vet när och var smärtan kommer. Jag vet att det gör ont en stund, och jag har blivit ganska bra på att hantera det onda. Man vänjer sig. Man blir hårdhudad. Och tids nog ska jag väl få lämna denna hemska terräng på nytt. Jag klarar mig.
...och jag är ändå för ung för att känna mig så här gammal."
Men den personen som uppfann förväntningar uppfann i samma stund besvikelse. Det går liksom hand i hand det där. Förväntningar och besvikelse. Det är som hopp och förtvivlan. Eller tro och tvivel.
Fast å ena sidan; det är väl som det ska vara. Fastän jag hatar att erkänna det så är det väl som det ska vara.
Man kan säga att jag legat i koma. Jag har drömt de mest konstiga drömmarna - vissa av dem var roliga, vissa av dem var läskiga och ångestfyllda, och vissa av dem var vackrare än vad jag någonsin varit med om och någonsin kommer att vara med om. Men idag vaknade jag upp till verkligheten - och verkligheten kommer aldrig att leva upp till de drömmar jag haft.
Jag har tittat på bilderna av dig så länge att jag nästan trodde att de var på riktigt. Men jag lurade mig själv. Än en gång har jag lurat mig själv. Jag är rätt bra på det, nämligen.
Jag skäms för den personen jag är när jag är den personen som jag inte är. Jag skulle kunna vara allting som du vill att jag ska vara. Allt det, och lite till. Men det tjänar ingenting till när man är ful, dum och hungrig.
Nu är det inte mycket kvar att spela på känns det som. Ett par fagra nätter till, sedan försvinner jag till någon mörk grotta för att återvända först när sommaren kommer tillbaka igen. Jag läser en dikt av Tove Jansson, och orden träffar mig självklart. "Skynda dig, älskade, skynda dig att älska. Dagarna mörknar minut för minut. Tänd våra ljus, det är nära till natten. Snart är den blommande sommaren slut".
Det som kändes så bra är nu lika dött som blommorna på marken - och höstmörkrets intåg säger att det är så. Det som en gång levde kvävs nu sakta men säkert ju närmare vi kommer det kalla. Och jag likså. Fast det är kanske som de säger; du och jag är inte bra.
Jag läser en dikt av Nils Ferlin, och jag nickar instämmande. "Kärleken kommer och kärleken går, ingen kan tyda dess lagar. Med dig vill jag följa i vinter och vår och alla mina levnadsdagar. Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt och aldrig jag lämnar det åter. Min lycka är din, din lycka är min och gråten är min när du gråter".
Att vakna upp ur en vacker dröm är aldrig roligt. Hur regisserad och hur omöjlig den än är så känns det bra för stunden, när man befinner sig just där och då i den underbara drömmen. Verkligheten är på många sätt den jävligaste av platser.
Men. Det är väl som det ska vara. Jag har vandrat den vägen förr, jag vet när och var smärtan kommer. Jag vet att det gör ont en stund, och jag har blivit ganska bra på att hantera det onda. Man vänjer sig. Man blir hårdhudad. Och tids nog ska jag väl få lämna denna hemska terräng på nytt. Jag klarar mig.
...och jag är ändå för ung för att känna mig så här gammal."
Kommentarer
Trackback
