Jag ska nog lyckas

Uh hu hu. Nu börjar det närma sig. Bara tre timmar kvar innan derbyt sparkar igång. Jag är så jävla nervös - och laddad.
     Jag kommer att vara som ett tickande bomb där på bänken. Minsta lilla felblåsning ifrån domaren kommer få mig att hoppa och skrika och spotta som en skadeskjuten rottweiler. Får jag sedan komma in så kommer jag att springa tills Fan själv avlöser mig.
      Närå. Men nästan.
      Jag är grymt laddad. Även fast jag är nervös som fan så längtar jag till avspark. Det här kan bli en sådan underbar dag. Men det kan också bli en fruktansvärd dag. Jag hoppas bara att alla elva som startar är rustade för krig. Jag hoppas att det inte har sjunkit in någon slags falsk trygghet bara för att vi spelat bra några matcher nu. Att känna trygghet och självförtroende i spelet det är en sak, och det hoppas jag har kommit efter våra fina matcher - men absolut inget "Fan vad vi var bra som spöade Rynningen, nu kommer vi att slå Arboga lätt för de är mycket sämre". Det hoppas jag inte. Då blir jag galen, och grymt besviken. Vi måste börja om på noll inför alla matcher och kriga för allt vad livet är värt. Till den dagen då vi kan säga "JA!!! Vi klarade det!".
       Förra gången vi mötte Södra så kom jag in i halvtid, och även fast vi förlorade matchen så gick det jävligt bra för mig. Det kändes som att jag kom in i det direkt, och sedan rullade det bara på. Jag har inga förväntningar på att komma in idag om inget oväntat händer - men jag har förhoppningar. "Inga förväntningar, bara förhoppningar", som Kaggen brukar säga inför en partykväll.
       ...och en sak till. Det är okej att vara nervös - men det är aldrig okej att ge upp. Förra derbyt så darrade det hos många, och i halvtid kändes det som att halva laget ville byta. Det får inte hända ikväll. Det här är våran strid. Eller som Bellman brukade säga inför hemmamatcherna: "Det här är våran borg. Här är det vi som bestämmer. Hit ska ingen jävel komma och ta poäng".
        Nu jävlar kör vi.