Jag ska nog lyckas

HA HA HA HA HA!!!!!!!!!! SER NI? SER NI TRÄDET? Det där är det djävulska fanskapet till träd som jag krockade med, tre dagar efter att jag fått mitt körkort.
       Det var en aprilkväll för fem år sedan. En fredag. Tre dagar innan hade jag fått mitt efterlängtade körkort, efter att ha kuggat en gång tidigare. De här tre dagarna var jag stolt som en tupp där jag gled runt i min gråa Ford Escort, som stått i garaget ända sedan min födelsedag den 20 januari samma år i väntan på att jag skulle få "access to the road".
        Men så kom den här förödande fredagskvällen.
        Det var något slags disco nere vid Bläckis som Mor på något sätt var inbladad i, och någon gång under kvällen så blev jag ombedd att åka ner med ett gäng Cola-burkar till kiosken där nere. "Visst!", sa jag, och Kaggen hängde självklart på, för att han tyckte att det var så häftigt att åka "bara han och jag". Så vi åkte. Ner från parkeringen vid mitt hus, ut på Ladugårdsvägen, fram till korsningen ut mot Kungsringen. Ingen bil i sikte, så jag gjorde en vänstersväng. En tvär vänstersväng. Så tvär att Cola-burkarna åkte omkull i baksätet.
         Både jag och Kaggen undrade vad som hände, så vi tittade båda bakåt. Först på Cola-burkarna, sedan på varandra, sedan på Cola-burkarna igen - och sedan på varandra igen. Ett lätt skratt. Sedan tittade vi framåt - och då var vi nere i diket på väg mot ett träd. Det där trädet.
         "PANG!!!!", sa det. Vi hade tokkrockat.
         Grejen var den att när jag svängde, och sedan plötsligt tittade bakåt, så glömde jag att ratta upp bilen rakt. Så vi åkte alltså raka vägen ner i diket kan man säga.
          Paniken var omedelbar, och jag måste ha varit i någon slags chock - för det första jag gjorde efter att vi krockat var att kolla till handsfacket som hade lossnat. Att motorhuven såg ut som ett V noterade jag inte ens.
          Sedan gick allting väldigt fort. Vi gick ut från bilen och mötte två kärringar, varpå den ena kärringen frågade "Vad fan gör du?". Jag stammade någonting ohörbart innan jag började springa hemåt för att hämta Far. Under tiden jag var borta så började det ryka om bilen - och då skrek den där jävla kärringen "DET BRINNER JU!". Det skulle hon inte ha gjort, för då fick Kaggen panik. Han sprang till närmaste hus och bad dem ringa brandkåren "eftersom att det brann från bilen". Så 112 larmades.
           Detta var ingenting som jag och Far visste om när vi kom tillbaka till bilen, och vi skulle precis till att dra upp bilen då vi hörde sirener. Många sirener. Först kom en brandbil. Sedan kom en bärgningsbil. Sedan kom en polisbil. Sedan kom en ambulans. Sedan kom en till brandbil . Och där stod jag. Skräckslagen.
           Fem minuter till och vi hade varit borta därifrån. Men nu var det försent. Jag fick blåsa i alkoholmätare, jag fick nackstöds-kudde och jag fick prata med polisen. Jag stod bredvid brandmännen när de pratade, och de visste väl inte att det var jag som krockat bilen för de sa "Hur fan har han lyckats med det här?". Men det var ju inte så svårt. Bara att titta bakåt och glömma att räta upp, liksom.
            Jaja, den stormen svepte förbi så småningom - och snart var jag ute på vägarna igen. Men en sak som irriterade mig var att min fina lilla Ford Escort blev totalt mosad - men trädhelvetet fick inte en skråma på sig. Inte ens ett litet skrubbsår! Men skrattar bäst som skrattar sist! Nu ligger trädet där - och jag står stadigt på marken. HA HA HA!!!!!! VICTORY!!!!
            ...och Far mjuknade med tiden, han också. Det första han gjorde var att sparka en toffel åt helvete - men sedan kom han fram och förklarade att "Det kan hända vem som helst - även den bäste". Och det gjorde det ju.
           Jag har bara krockat med en vägskylt efter den händelsen.