Ovan situation
Kom nyss hem från kiropraktor Kristensen i Köping. Han har knäckt och böjt och bändit lite på min rygg och höft. Jag har nämligen inte kunnat träna på två dagar, på grund av att jag på något vis vridit till höftmuskeln, och väl hos Krisatensen kunde han snabbt konstatera att "jag var sne i hela jävla kroppen".
Tränare Bäckström trodde först på en lårkaka. Det var det inte. Men jag förstår att det var svårt att sätta en diagnos på mig, eftersom att min egen kommentar till smärtan var "Jag vet inte vad jag gjorde...det var något skit som hände". Men va fan - det är inte ofta jag är skadad. Nästan aldrig. Så därför vet jag aldrig vad jag har för skador, för jag vet ju inte hur det känns att ha en bristning eller stukning eller uttänjning. Eller knapp en sträckning, för den delen.
Därför känns det lite konstigt att prata om mig och skador. Sedan är ju tajmingen den absolut värsta, dels för att vi redan har fyra spelare avstängda och att Berga är ljumskskadad - men även för att jag nu äntligen får spela. Förra matchen gick helt okej för mig, och sannolikheten för att jag ska/skulle starta på lördag är ju stor. Därför skulle det känns jävligt surt om jag inte kan spela på lördag. Det är ju det här man tränar nästan elva månader om året för - att få spela matcher.
Hur som helst blir det Karlstad för mig. Om det sedan blir läktaren, bänken eller på planen visar sig. Enligt Kristensen "borde jag kunna spela" men att jag helt enkelt får "värma upp och känna efter".
Ja, jag och skador. Det kanske är som Berga sa igår kväll när jag låg och blev masserad av Vargen. "Du börjar bli gammal, Jone. Tänk att det skulle komma den dagen också".
Men det tvivlar jag. När jag är 40 kommer jag att ha en 28-årings fysik.
Men om jag var nere när jag åkte ifrån träningen så blev jag genast på bättre humör när jag kom hem. Först träffade jag Mor som kom trallandes på väg ut för en promenad, och när jag sedan kom in genom dörren så hörde jag hur Far stod och pratade. Eller pratade...han snarare debatterade högljutt i ett rasande tempo. Först tänkte jag att det var någon här hemma, eller att han pratade i telefonen, men när jag kom in så fanns där ingen förutom Far.
Jag stod länge och lyssnade medan han babblade, och efter ett tag tänkte jag "Jaha, nu har han gått och blivit schizofren också". Och han ville aldrig sluta prata. Tillslut var jag tvungen att avbryta och fråga vem fan han pratade med. "Jag pratar med morsan", svarade han. "Men hon gick ju ut för fem minuter sedan", sa jag. "Gjorde hon? Jaha. Är du hungrig?", sa Far - och sedan var det inte mer med den saken.
Tränare Bäckström trodde först på en lårkaka. Det var det inte. Men jag förstår att det var svårt att sätta en diagnos på mig, eftersom att min egen kommentar till smärtan var "Jag vet inte vad jag gjorde...det var något skit som hände". Men va fan - det är inte ofta jag är skadad. Nästan aldrig. Så därför vet jag aldrig vad jag har för skador, för jag vet ju inte hur det känns att ha en bristning eller stukning eller uttänjning. Eller knapp en sträckning, för den delen.
Därför känns det lite konstigt att prata om mig och skador. Sedan är ju tajmingen den absolut värsta, dels för att vi redan har fyra spelare avstängda och att Berga är ljumskskadad - men även för att jag nu äntligen får spela. Förra matchen gick helt okej för mig, och sannolikheten för att jag ska/skulle starta på lördag är ju stor. Därför skulle det känns jävligt surt om jag inte kan spela på lördag. Det är ju det här man tränar nästan elva månader om året för - att få spela matcher.
Hur som helst blir det Karlstad för mig. Om det sedan blir läktaren, bänken eller på planen visar sig. Enligt Kristensen "borde jag kunna spela" men att jag helt enkelt får "värma upp och känna efter".
Ja, jag och skador. Det kanske är som Berga sa igår kväll när jag låg och blev masserad av Vargen. "Du börjar bli gammal, Jone. Tänk att det skulle komma den dagen också".
Men det tvivlar jag. När jag är 40 kommer jag att ha en 28-årings fysik.
Men om jag var nere när jag åkte ifrån träningen så blev jag genast på bättre humör när jag kom hem. Först träffade jag Mor som kom trallandes på väg ut för en promenad, och när jag sedan kom in genom dörren så hörde jag hur Far stod och pratade. Eller pratade...han snarare debatterade högljutt i ett rasande tempo. Först tänkte jag att det var någon här hemma, eller att han pratade i telefonen, men när jag kom in så fanns där ingen förutom Far.
Jag stod länge och lyssnade medan han babblade, och efter ett tag tänkte jag "Jaha, nu har han gått och blivit schizofren också". Och han ville aldrig sluta prata. Tillslut var jag tvungen att avbryta och fråga vem fan han pratade med. "Jag pratar med morsan", svarade han. "Men hon gick ju ut för fem minuter sedan", sa jag. "Gjorde hon? Jaha. Är du hungrig?", sa Far - och sedan var det inte mer med den saken.
Kommentarer
Trackback
