Kap. "Lonely heart club" 3/7
"När jag satt där själv, fast ändå inte själv, i hörnet på stans slarvigaste sylta så började jag tänka på alla kärlekarna som sprack men aldrig riktigt dog. Jag funderade på vad som hade hänt om jag inte sagt så och gjort det där. Vad hade hänt om jag varit någon annan? Kunde jag ha gjort någonting mer? Vad hade hänt om jag varit så mycket mer?
Så många kärlekar som jag älskat att hata, så många kärlekar som jag hatat att älska. Hon fick aldrig veta. Men bara en The Love of my life.
Ibland tvekade jag över om vi var gjorda för varandra, men de flesta gångerna så var jag fullständigt övertygad om att den enda anledningen till att solen gick upp varje dag var för att vi skulle få vara med varandra. Resten av världens befolkning var bifigurer och meningen med jorden och livet var att vi skulle ha någonstans att vandra.
Fast Sylvia's är inte det rätta stället att börja analysera sitt liv på. Glädjen till trots så var det ensamheten som stod i centrum där. Den var DJ och spelade låtar som Alphaville's Forever young och Achy breaky heart med Billy Ray Cyrus.
Morrissey summerade det ganska bra när han sjöng:
"Burn down the disco
Hang the blessed DJ
Because the music that they constantly play
It says nothing to me about my life
Hang the blessed DJ"
Jag minns vilket rabalder det var när Gyllene tider's Det är över nu skulle premiärspelas. Känslan var att det var det största som hade hänt Sylvia's på länge. Det var nytt, fräscht och ösigt - som gjort för att ramla till.
Men egentligen var det bara en av många låtar som beskrev atmosfären på Sylvia's.
