Jag ska nog lyckas

15:e minuten. Modo-Skellefteå. 0-0. Foppa går köksvägen, in snett framför målet. Vispar iväg ett backhandskott. I krysset. 1-0. Extas.
      Det var nästan för bra för att vara sant, som om det var regisserat av Woody Allen. Det var så vackert.
      Trots alla framgångar han haft, alla Stanley Cup-pokaler, VM-guld och OS-guld, så finns det få personer som jag unnar en framgång som Foppa. Inte för att han behöver det, men för att han förtjänar det.
      Jag tror på fullaste allvar att det enda han vill är att spela smärtfri hockey igen. Självklart vill han säkert bevisa att han fortfarande är bäst, och självklart vill han fortfarande vinna pokaler - men i grund och botten så tror jag att han bara vill spela igen utan smärta. Av den enkla anledningen att han älskar spelet.
      Han har ju absolut ingenting att bevisa. Han har redan visat vad han är kapabel till, och skador som hans kan ingen rå för. han har ingenting att bevisa - han vill bara spela hockey.
      Samtidigt finns det nog ingen idrottare, eller världsstjärna, som är lika ödmjuk som Foppa. Möjligtvis Ingemar Stenmark på sin tid. Foppa ber ju nästan om ursäkt för att han gör comeback, och han skulle kunna göra 5 mål och 4 assist i en match - och ändå stå i intervjuer efter matchen och säga:
- Njääee...det gick väl sådär. Jag kände mig lite seg i andra perioden och slarvade lite med passningarna och sådär. Men jag får vara nöjd ändå, det viktigaste är att vi vann.
      Inte konstigt att karln är älskad av ett helt land.

Men själv föredrar jag Mats Sundin.
      Sveriges bästa hockeyspelare genom tiderna. Tätt följd av Micke Nylander.