Jag ska nog lyckas

Jag har alltid varit en blödig jävel. Redan som liten grät jag mycket och ofta. Inte så att jag var klen och känslig för fysisk smärta - utan mer för inre smärta.
     Jag grät, och gråter, alltid för sorgliga saker. Det behöver inte handla om tyngre saker som döden och sådant, det räcker om det finns bara en gnutta sorgligt i sammanhanget så får jag en klump i halsen och darr på underläppen. Till exempel en omöjlig eller oförutsägbar kärlek som blir besvarad, eller ensamhet och mobbing, eller när någon kämpar och mot alla odds gör någonting utav det ovanliga - ja, listan kan göras oändlig.
      Hur som haver - på senare år, i takt med att man blir äldre och mer luttrad, så har det varit mer sparsamt med tårarna. Därför blir jag aningen konfunderad då jag nu har upptäckt att tårarna har gjort comeback.
      Det började för någon månad sdan då jag satt och tittade på något sånt här "Okänd-familjemedlem-spåras-upp-och-förenas-med-sin-familj-program", och när de två familjemedlemmarna, i det här fallet en far och dotter, återförenades så började tårarna rinna.
      Sedan satt jag och tittade på gamla tacktal från Oscar-galor på Youtube, och på nytt fick jag en klump i halsen. När Robin Williams vann sin Oscar för bästa biroll i Good Will Hunting så blev han så glad, och alla i publiken blev jätteglada och ställde sig upp och applåderade - och det var så fruktansvärt fint och vackert att se denna innerliga glädje.
      ...och sedan har vi Vänner. När Phoebe är surrogatmamma åt sin bror och nu ska till att föda trillingarna. Den scenen, på sjukhuset, när hon ligger där med alla barnen i sin famn och inser att hon ska behöva lämna ifrån sig dem - det är så hjärtskärande. Även fast jag har sett det avsnittet en miljon gånger, och aldrig har gråtit öven den tidigare, så grät jag nu när jag nyligen kollade på det.
      Jag vet inte varför tårarna kommer just nu. Jag vet inte om de kommer fortsätta trilla. Men jag vet att jag inte har någonting emot det alls.