Malflugor i plånboken
Det här bär emot att säga. Men just nu är Jonatan Björklund en fattig bonddräng. True story.
Jag har inte varit så här nära noll-gränsen sedan våren 2001, och det känns helt enkelt för jävligt. Visst har jag pengar på ett fondkonto - men det tänker jag absolut inte rucka på. Det är min trygghet, det där kontot, och det kan man inte talla på bara för att man är sugen på en kebabpizza då och då.
Det här är en jobbig situation för mig. Kalla mig mallig eller vad fan som helst, jag bryr mig inte nämnvärt - men jag är van vid att kunna unna mig saker och ting när jag vill. Med det menar jag självklart inga större grejer som en dyr klocka eller en ny tv eller en ny kostym, utan smågrejer som, förvisso, kostar men ändå inte är något problem att köpa.
Nu kan jag fan knappt tanka biljäveln.
Men även fast jag är nära bristningsgränsen så står jag inte helt ostadigt. Jag har pengar, fast i form av skulder, eller lån kanske man kan kalla det. Men när de pengarna rullar in är lite svårt att sia om. Dock handlar det om nödvändiga utlåningar. Svidande, men nödvändiga.
Norge äter pengar av en vanlig, hederlig, svensk medborgare. Ta det som en varning.
Jovars. Jag antar att det bara är att bita i det sura äpplet och försöka att göra det bästa av situationen. En ny situation. Men det kan väl vara lärorikt det också.
Kanske dags att fixa det där som de kallar för "jobb". Eller inte.
Jag har inte varit så här nära noll-gränsen sedan våren 2001, och det känns helt enkelt för jävligt. Visst har jag pengar på ett fondkonto - men det tänker jag absolut inte rucka på. Det är min trygghet, det där kontot, och det kan man inte talla på bara för att man är sugen på en kebabpizza då och då.
Det här är en jobbig situation för mig. Kalla mig mallig eller vad fan som helst, jag bryr mig inte nämnvärt - men jag är van vid att kunna unna mig saker och ting när jag vill. Med det menar jag självklart inga större grejer som en dyr klocka eller en ny tv eller en ny kostym, utan smågrejer som, förvisso, kostar men ändå inte är något problem att köpa.
Nu kan jag fan knappt tanka biljäveln.
Men även fast jag är nära bristningsgränsen så står jag inte helt ostadigt. Jag har pengar, fast i form av skulder, eller lån kanske man kan kalla det. Men när de pengarna rullar in är lite svårt att sia om. Dock handlar det om nödvändiga utlåningar. Svidande, men nödvändiga.
Norge äter pengar av en vanlig, hederlig, svensk medborgare. Ta det som en varning.
Jovars. Jag antar att det bara är att bita i det sura äpplet och försöka att göra det bästa av situationen. En ny situation. Men det kan väl vara lärorikt det också.
Kanske dags att fixa det där som de kallar för "jobb". Eller inte.
Kommentarer
Trackback
