Jag ska nog lyckas

Jag vill bara klargöra en sak.
     Jag skriver ofta ord med ett bindestreck emellan - typ: "Jag skriver ofta ord med binde-streck emellan." - och det är i mångas ögon helt åt helvete. Det tyder, i mångas ögon, på okunskap inom den språkliga världen - och det håller jag helt med om. Om det inte ligger en tanke bakom det.
      I mitt fall är det så.
     Vissa ord försvinner eller tappar sin funktion om det skrivs i sin verkliga skepnad. Det blir antingen ett för långt ord eller också är det för många eller för liknande bokstäver på en och samma gång. Man tappar då rytmen i läsningen och, ve och fasa, man kanske måste läsa vissa ord flera gånger om för att förstå innerbörden eller sammanhanget. Det är min största skräck.
     Jag vill att det ska vara ett nice flow i mina texter. Man ska kunna jazza sig igenom hela berättelsen utan avbrott eller störningar på vägen. Därför tycker jag om att förenkla orden - och bindestreck har också en förmåga att kunna ge mera dynamik och känsla till vissa ord.
     Är det någonting jag behärskar så är det Det skrivande språket. Jag älskar med det. Jag hatar allt vad skrivregler heter och skiter fullständigt i vad som är rätt och fel! Ingen ska komma och säga till mig hur jag ska skriva.
    Att använda bindestreck är ett trolleri som jag är mycket förtjust i. Man kan få fram nya meningar ur ord, och det är väldigt tilltalande. Så nu vet ni hur det ligger till.

Däremot särskrivningar. Boy... Det får mig att kasta upp.
    Jag blir misshandlad inombord varje gång jag läser en text med felaktiga särskrivningar - och det är verkligen att våldta Det skrivande språket.