Jag ska nog lyckas

Nu till en helt annan sida av konserten. Den gällande publikhavet.
     Det här var min första stora konsert där jag hade parkettplats. Alltså stod ibland publiken framför scenen. När jag varit på konsert tidigare har jag nästan alltid haft sittplats, med några få undantag.
     Det kom att bli en upplevelse.
     Visst hade jag räknat med att det skulle bli gruffigt och trångt när alla runtomkring skulle börja hoppa och så - men det här kom som en chock.
     När Oasis gick på scenen så höjdes temperaturen bland publiken. Det var väntat. Dock var det fortfarande hyfsat lugnt - ända tills de började spela låten. Jag gjorde mig i ordning för att börja filma med kameran, som en turist på charterresa. Jag var nöjd över att det skulle börja och log lite grand. Då kom svallvågen.
     Några sekunder efter att Rock'n'roll star dragit igång så kom plötsligt ett hav av människor flygandes. En våg mitt i publiken, som jag drog in i. Jag förflyttades från vänster sida av scenen till in i mitten. Där stod jag som ett frågetecken. Vad fan var det som hände? Jag blev så jävla överraskad och höll sånär på att tappa kameran i golvet - och då hade den varit förlorad.
     Det gick helt enkelt inte att stå still. Man var i ständig rörelse. Ena stunden stod man här och andra stunden där. När sedan Cigarettes & alcohol skulle dra igång så visste jag att helvetet skulle braka loss. Det är nämligen en riktig röjarlåt. Jag gjorde mig redo för en ny svallvåg - och mycket riktigt kom den. Vips var jag någon helt annan stans.
     Dessa svallvågor skulle komma med jämna mellanrum, vilket gjorde att jag förflyttades hela tiden. Ibland stod jag illa till, några gånger var jag nästan längst framme vid scenen, och några gånger stod jag vid sidan av scenen. De gånger jag stod illa till så hoppades jag faktiskt på en ny svallvåg, så att det skulle bli lite rotation och förhoppningsvis en bättre plats för mig.
     Det var helt sjukt. Vid fyra tillfällen stod jag i närheten av folk som inte pallade trycket. En grabb var tvungen att gå därifrån, en tjej fick panik och två andra tjejer svimmade nästan av. Samtidigt var det många småtjejer, kanske 15-16 år, som var på helt fel ställe vid helt fel tidpunkt. Om jag blev överraskad över svallvågorna så var det ingenting mot vad de blev när det började trycka på. De såg ut som panikslagna små kaniner.
     Hade jag haft alkohol i kroppen hade jag nog inte pallat det. Då hade jag inte kunnat stått på benen när det tryckte på som värst och jag hade antagligen ramlat ner och blivit ihjältrampd.
    Jag känner en kille som hade blivit jävligt förbannad om han varit med igår.
    Men det var bara att gilla läget. Jag brydde mig inte ett skit. Inte när det var Oasis som spelade. Det var bara att hoppa och gruffa runt som alla andra - annars hade det varit omöjligt att klara av det.

Ett tag stod jag förresten bredvid Bam Margeras polare. Ni vet han med skägget. Det måste ha varit han.
     Annars stod jag länge med en svartrockande pundare. Jag vet inte vad som var fel på honom, men det enda ljud han gjorde ifrån sig lät så här: "ÖÖÖÖÖÖÖÖÖHHHHHRRRRR!!!!!".
     När alla jublade och skrek: "Liam, Liam, Liam" eller "Oasis, Oasis, Oasis" eller "En gång till, en gång till, en gång till" - då skrek han: "ÖÖÖÖÖÖHHHHHRRRR!!!!!".
     Det var, när jag tänker efter, bara nötter där. Förutom jag, då.

Om ni vill veta hur det såg ut igår - kolla in den här videon. Håll utkik i början där jag blir lite omtumlad av en svallvåg.
     Lyssna även på allsången i Don't look back in anger.