Jag ska nog lyckas -

Oasis del 1

Underbart är alldeles, alldeles, alldeles för kort.
    Oasis på Globen var så bra att jag kunde ha stått där i en vecka och bara lyssnat när de spelade. Det här var andra gången jag såg Oasis live, första gången var 2005 på Hovet, och trots att den konserten var övermagisk så var den här i Globen ännu bättre. Kanske var det för att jag den här gången befann mig i publikhavet, och inte på sittplats, eller kanske var det för att det har tillkommit nya låtar på de här fyra åren?
    Caesars gjorde ett kanonjobb som förband. De spelade bara sina absolut kändaste låtar som Candy cane, Kick you out, Over for it started, Jerk it out - och som final en alldeles fantastisk version av Punkrocker. De hymlade inte med att publiken hade kommit dit för att se ett annat band, utan gjorde istället allt för att ånga igång stämningen till Oasis. Det var stort och beundransvärt.
     Efter deras nummer blev det tyst ett tag - sedan exploderade Globen. Det klassiska referatet ur Orson Wells radiopläs av Världarnas krig, som sändes i slutet på 30-talet och orsakade panik i de flesta amerikanska hem då de trodde att Jorden var attackerad av rymdvarelser, inledde spektaklet - innan trummorna till Fuckin in the bushes brakade loss. Festen hade börjat.
     Sedan kom Liam.
     Med ett kort: "Evening!" framkallade han publikjubel utan dess like, och när sedan Rock'n'roll star drog igång - då var det bara att börja röja.

Som vanligt när jag kommer i närheten av kändisar så blev jag fascinerad. Men nu är ju Liam, Noel, Andy, Gem och Chris inga vanliga kändisar - de är ju liksom "It" - så nu blev jag mer...förlamad. De som var med på Håkan Hellström-konserten i somras, och vet hur jag såg ut då, kan ju föreställa sig hur jag såg ut igår. Fast skillnaden är att om man jämför med Oasis konsert och Håkans konsert så var jag som en duracellkanin på Håkans konsert.
     Här stod jag dryga 20 meter ifrån min största idol - och jag kunde inte förstå det. Jag kunde inte greppa det. Det blev overkligt mitt i det verkliga. Jag stod säkert 90 procent av spelningen och bara stirrade på Liam. Bara stod där och tittade. Där var han. Några kliv ifrån mig.
     Jag ville så gärna få ögonkontakt med honom, och då skulle jag forma läpparna och mima "Jag älskar dig."

Låtlistan var, som väntat, densamma som varit under hela turnén hittills - så jag visste exakt visste låtar som skulle komma. Visst hade jag gärna sett att de spelade Live forever och Acquisce, men det visste jag ju inte skulle komma, så det var lugnt. Fick ju i alla fall uppleva de låtarna för fyra år sedan.
    Så - vilka låtar var bäst i allt det bästa? Jag skulle vilja säga allt, men för att vara snäll kan jag plocka ut Wonderwall, Songbird, Morning glory, The Masterplan, Cigarettes & alcohol, Falling down och Don't look back in anger.
    Men egentligen var alla låtar lika bra.
    Konserten får en sexa, av fem möjliga, och Liam sa det bäst när han klargjorde: "Oasis getting back!".