Ett djupt sår i min barndom
Idag var det några ungar som spelade kula på dagis. Det fick mig att minnas, och jag drogs tillbaka 16 år i tiden.
Det var mitten på 90-talet. Västerskolan-tiden. Att spela kula var "den stora grejen" då. Det var den tidens Tamagotchi, Pokémon, Pogs, Digimon. Ja, kula och NHL-kort, då.
Hur som helst, hur roligt det än var så är det ändå en traumatisk upplevelse som har etsat sig fast från den tiden. Det var dagen jag förlorade min Trippelmaxi-kul till Jimmy Carlsson.
Jag hade fått en kulpåse av Mor dagen innan i namnsdagspresent, och i den påsen fanns en Trippelmaxi-kula. Kommer ni ihåg dem? Det fanns ju Maxikulor, sedan fanns det Dubbelmaxi-kulor - och sedan var det kulornas Rolls Royce, Trippelmaxi-kulan.
Den dagen var jag kung bland alla kul-spelarna. Alla ville titta på min dyrgrip och snacket gick runt hela skolgården om "grabben som hade Trippelmaxi-kula". Men uppmärksamheten gjorde att jag blev övermodig. Jag drabbades av hybris och trodde att jag var oslagbar. När någon frågade hur många "nudd" man hade på sig för att få ner kulan så blev jag övergenerös och gav dem väldigt bra odds. Det vill säga väldigt många "nudd".
Jimmy Carlsson nappade på erbjudandet direkt, och där borde jag ha reagerat. Hans förtjusning borde ha varit en varningssignal god nog för att dra mig tillbaka. Men det var försent. Jag var blind och uppslukad av strålkastarna.
Med en dåres självsäkerhet ställde jag upp min Trippelmaxi-kula på en kort bana, där man alltså hade många "nudd" på sig för att få ner monstret. Så kastade Jimmy. Jag tror han prickade kulan direkt, utan att få ner den. Men den stora folkmassan runtom banan skrek av förtjusning - och långsamt började jag inse vilken dålig idé det här var.
Det gick några kast, och tillslut hade Jimmy fått ner min dyrgrip. Med många kast till godo, dessutom. Stämningen var enorm runt banan då Trippelmaxi-kulan hade fått en ny ägare, men jag låtsades bara som att det inte var någon big deal för mig. Jag log fånigt och gav Jimmy kulan nonchalant - men inombords grät jag floder över min förlust.
Min tid i rampljuset var därmed över. Nu var det "killen som vann Trippelmaxi-kulan" som alla pratade om - och jag fick stå bredvid som "idioten som gav skänkte bort sin dyrgrip".
Ja, det var tider det.
Det var mitten på 90-talet. Västerskolan-tiden. Att spela kula var "den stora grejen" då. Det var den tidens Tamagotchi, Pokémon, Pogs, Digimon. Ja, kula och NHL-kort, då.
Hur som helst, hur roligt det än var så är det ändå en traumatisk upplevelse som har etsat sig fast från den tiden. Det var dagen jag förlorade min Trippelmaxi-kul till Jimmy Carlsson.
Jag hade fått en kulpåse av Mor dagen innan i namnsdagspresent, och i den påsen fanns en Trippelmaxi-kula. Kommer ni ihåg dem? Det fanns ju Maxikulor, sedan fanns det Dubbelmaxi-kulor - och sedan var det kulornas Rolls Royce, Trippelmaxi-kulan.
Den dagen var jag kung bland alla kul-spelarna. Alla ville titta på min dyrgrip och snacket gick runt hela skolgården om "grabben som hade Trippelmaxi-kula". Men uppmärksamheten gjorde att jag blev övermodig. Jag drabbades av hybris och trodde att jag var oslagbar. När någon frågade hur många "nudd" man hade på sig för att få ner kulan så blev jag övergenerös och gav dem väldigt bra odds. Det vill säga väldigt många "nudd".
Jimmy Carlsson nappade på erbjudandet direkt, och där borde jag ha reagerat. Hans förtjusning borde ha varit en varningssignal god nog för att dra mig tillbaka. Men det var försent. Jag var blind och uppslukad av strålkastarna.
Med en dåres självsäkerhet ställde jag upp min Trippelmaxi-kula på en kort bana, där man alltså hade många "nudd" på sig för att få ner monstret. Så kastade Jimmy. Jag tror han prickade kulan direkt, utan att få ner den. Men den stora folkmassan runtom banan skrek av förtjusning - och långsamt började jag inse vilken dålig idé det här var.
Det gick några kast, och tillslut hade Jimmy fått ner min dyrgrip. Med många kast till godo, dessutom. Stämningen var enorm runt banan då Trippelmaxi-kulan hade fått en ny ägare, men jag låtsades bara som att det inte var någon big deal för mig. Jag log fånigt och gav Jimmy kulan nonchalant - men inombords grät jag floder över min förlust.
Min tid i rampljuset var därmed över. Nu var det "killen som vann Trippelmaxi-kulan" som alla pratade om - och jag fick stå bredvid som "idioten som gav skänkte bort sin dyrgrip".
Ja, det var tider det.
Kommentarer
Trackback
