Fångad i en tanke
Sena kvällar...
Jag underar på; feghet och rädsla, är det samma sak? Kanske. Ibland.
Jag är feg för att jag är rädd - och jag är rädd på grund av att jag är feg. Det går hand i hand för mig. Jag har vridit och vändit på det flera gånger om, men jag kommer aldrig fram till någonting. Och jag är rädd för att ju längre tiden går, desto räddare kommer jag att bli. Desto fegare kommer jag att bli
Jag drömmer om en dag då det bara säger "PLOPP" - och all ängslighet försvinner. Sakta men säkert, eller alltihop på en gång. Bara puts väck. En ny stig att vandra på.
Men ju längre tiden går så känns det som att det stannar vid en dröm.
Jag tittar på människor varje dag. De har säkert problem som jag inte alls vill ha - men de har även mycket som jag mest av allt vill ha. Allt ser så enkelt ut på utsidan. Fast samtidigt är en perfekt fasad ingenting att ha om det inte finns någonting av värde innanför.
Jag förstår inte hur det kan vara så enkelt för vissa. Så självklart. Så ansträngningslöst.
Men det kommer väl av det där med att våga. Att våga välja bort rädslan. Fegheten.
Eller handlar allting bara om en perfekt fasad?
