Jag ska nog lyckas

Det börjar med att jag sitter och snackar med min döda kanin Sudden. Exakt vad vi pratade om kommer jag inte ihåg, men jag minns att det var ett ganska djupt samtal, där Sudden försökte trösta mig efter en av mina många ångestdrabbade stunder.
     Sedan befann jag mig plötsligt på en kulle. Kaggen satt bredvid mig och pysslade med någonting, och när jag vände mig om såg jag ett litet hus, där Sandi, Fröken Johansson och Fröken Blomberg satt på taket. Fröken Blomberg hytte med näven åt mig, men jag vet inte varför. Kanske försökte hon varna mig för att inte jävlas med Kaggen, men det jag gjorde jag ändå, och Kaggen blev då argare än jag någonsin sett honom. Han till och med grinade.
      Därefter gick jag in i ett hus. Där stod Charlieboy, och vi bestämde oss för att sno en massa sprit som stod gömt inne i ett skåp. Men någon kom på oss, jag minns inte vem, och Charlieboy förrådde mig och sprang därifrån som en blixt.
      Till sist satt jag framför en tv. Där på teven sprang en av mina fotbollsspelande norska vänner över en fotbollsplan, och jag blev så glad och upphetsad över att se henne på tv, så jag hoppade in i rutan - och vips befann jag mig bredvid henne. Men nu var det ingen fotbollsplan längre - nu var det öppet hav, och vi var ensamma. En storm närmade sig vid horisonten, och min norska vän började bli trött och panikslagen. Jag tog henne på min rygg och började simma mot ingenting. Jag tänkte att nu blir jag en hjälte.
       Då vaknade jag.