Jag och Håkan Hellström
Det här är ett udrag ur en uppsats av Håkan Hellström som han skrev i skolan som 17-åring, våren 1991.
Ta er gärna tid och läs den. Jag häpnade när jag själv läste - för det känns som att det lika gärna kunde varit jag som skrivit raderna här under. Med det menar jag inte att jag jämför mig med Håkan Hellström (även om jag skulle vilja det) - nej, jag menar bara att vi någonstans, på något plan, kanske delar, eller delade, samma känslor. På ett plan kanske vi inte är så olika varandra.
Det känns både tryggt och fint.
Jag och Frank Sinatra
Torsdag 25 april
Kärlek klockan elva
Kras.
Hon krossar mig under foten. Som vanligt. Å jag har inte en chans... Hon är för mäktig, den där flickan. Trampar bara rakt fram, fast nätt och vackert. Men hon trycker ändå ner mig så obarmhärtigt. Jag tror inte ens att hon vet vem jag är. Nej, det gör hon inte. Hur skall jag bära mig åt då? Rädda henne från att bli överkörd av en spårvagn... Kidnappa henne och tvinga henne att tycka om mig... Herre Gud! Jag som... råkar vara en av de särklassiga och... och mest storartade och mest komplicerade och... och storslagna (och snällaste) pojkar på den här skolan. Som Frank, den perfekta skapelsen, född att lyckas, att häpnas, att dyrkas. En dag blinda, söta flicka, ja, en dag skall JAG också lyftas upp och absorberas från den här mänskliga, dödliga världen. Ja, just det. Precis så! En dag kanske jag regerar här i universum. En dag skall jag visa henne. Då kommer hon att inse sitt misstag.
En dag skall jag verkligen...
En dag
Hon riktigt utlånar mig, spottar på mitt hjärta. Flickan i blommig klänning. Hon med ögon av silver, med hår av guld, med kinder som rosor, hon med lockar som vågor, hon som alltid krossar mig under foten... Kras.
Komplex klockan tolv
Jo, så är det just nu. Är kärlek kanske bara en sak för idioter som jag? Jag vet faktiskt inte. Annars är jag väl ganska nöjd. Fast jag helst vill se mitt namn tatuerat på hennes bröst. Nöjd på denna olyckliga planet. Jag riktigt frossar i olycka, det höjer mitt självförtroende, glad över att jag inte är den ende som krossas under vackra fötter. Ibland inser jag till och med att jag faktiskt ÄR storartad. Som när jag ser samskolans värsta fähundar segla förbi. Dömda till att le, ständigt glada. Gråter dom någongång? Jo, det gör dom säkert. Precis som jag. Bra. "Nog är vi väl på väg mot helvetet i alla fall", tänker jag ibland. Hela jordklotet, allihop, till och med gudarna, förmodligen också min bästa vän Frank. Den fantastiske storstadsromantikern, den perfekta skapelsen. Han som lyckas göra natt till dag, Frank, min idol och min vän. Han är svår att ta kål på. Och han är mitt enda hopp. I denna så olyckliga värld.
Lite ledsen klockan fyra
Jag är en pojke med en del problem och jag förmodar att de flesta av dom är självförvållade. "Ofta blir det vad man gör det till", säger John Blund. Jag antar att han har rätt, som vanligt. Alla gudomliga makter. Håll mig alltid i minnet. Det här är en kungörelse: Jag kan inte spela saxofon som Charlie Parker. Och jag kan inte få tillräckligt mycket skäggstubb för att se ut som kapten Haddock. Jag är en pojke. Kommer nog vara det i resten av mitt liv. Jag trivs ganska bra med det. Flickan jag älskar tycker bara synd om mig. Jag gillar inte köttkorv och tillgjorda människor (man vet aldrig vad som finns inuti dom). Världen tycks vända sig emot mig. Jag blir äldre. - Jag är ledsen, Frank Sinatra. Varför kan inte världen...
- För att det är så här det är, viskar någon.
- Men jag vill leva i en värld där sångerna blir verklighet.
Det måste finnas ett sånt ställe. Det bara måste! Det måste!
Och Frank Sinatra svarar: Ingenting.
För den som vill läsa hela uppsatsen finns den här.
Ta er gärna tid och läs den. Jag häpnade när jag själv läste - för det känns som att det lika gärna kunde varit jag som skrivit raderna här under. Med det menar jag inte att jag jämför mig med Håkan Hellström (även om jag skulle vilja det) - nej, jag menar bara att vi någonstans, på något plan, kanske delar, eller delade, samma känslor. På ett plan kanske vi inte är så olika varandra.
Det känns både tryggt och fint.
Jag och Frank Sinatra
Torsdag 25 april
Kärlek klockan elva
Kras.
Hon krossar mig under foten. Som vanligt. Å jag har inte en chans... Hon är för mäktig, den där flickan. Trampar bara rakt fram, fast nätt och vackert. Men hon trycker ändå ner mig så obarmhärtigt. Jag tror inte ens att hon vet vem jag är. Nej, det gör hon inte. Hur skall jag bära mig åt då? Rädda henne från att bli överkörd av en spårvagn... Kidnappa henne och tvinga henne att tycka om mig... Herre Gud! Jag som... råkar vara en av de särklassiga och... och mest storartade och mest komplicerade och... och storslagna (och snällaste) pojkar på den här skolan. Som Frank, den perfekta skapelsen, född att lyckas, att häpnas, att dyrkas. En dag blinda, söta flicka, ja, en dag skall JAG också lyftas upp och absorberas från den här mänskliga, dödliga världen. Ja, just det. Precis så! En dag kanske jag regerar här i universum. En dag skall jag visa henne. Då kommer hon att inse sitt misstag.
En dag skall jag verkligen...
En dag
Hon riktigt utlånar mig, spottar på mitt hjärta. Flickan i blommig klänning. Hon med ögon av silver, med hår av guld, med kinder som rosor, hon med lockar som vågor, hon som alltid krossar mig under foten... Kras.
Komplex klockan tolv
Jo, så är det just nu. Är kärlek kanske bara en sak för idioter som jag? Jag vet faktiskt inte. Annars är jag väl ganska nöjd. Fast jag helst vill se mitt namn tatuerat på hennes bröst. Nöjd på denna olyckliga planet. Jag riktigt frossar i olycka, det höjer mitt självförtroende, glad över att jag inte är den ende som krossas under vackra fötter. Ibland inser jag till och med att jag faktiskt ÄR storartad. Som när jag ser samskolans värsta fähundar segla förbi. Dömda till att le, ständigt glada. Gråter dom någongång? Jo, det gör dom säkert. Precis som jag. Bra. "Nog är vi väl på väg mot helvetet i alla fall", tänker jag ibland. Hela jordklotet, allihop, till och med gudarna, förmodligen också min bästa vän Frank. Den fantastiske storstadsromantikern, den perfekta skapelsen. Han som lyckas göra natt till dag, Frank, min idol och min vän. Han är svår att ta kål på. Och han är mitt enda hopp. I denna så olyckliga värld.
Lite ledsen klockan fyra
Jag är en pojke med en del problem och jag förmodar att de flesta av dom är självförvållade. "Ofta blir det vad man gör det till", säger John Blund. Jag antar att han har rätt, som vanligt. Alla gudomliga makter. Håll mig alltid i minnet. Det här är en kungörelse: Jag kan inte spela saxofon som Charlie Parker. Och jag kan inte få tillräckligt mycket skäggstubb för att se ut som kapten Haddock. Jag är en pojke. Kommer nog vara det i resten av mitt liv. Jag trivs ganska bra med det. Flickan jag älskar tycker bara synd om mig. Jag gillar inte köttkorv och tillgjorda människor (man vet aldrig vad som finns inuti dom). Världen tycks vända sig emot mig. Jag blir äldre. - Jag är ledsen, Frank Sinatra. Varför kan inte världen...
- För att det är så här det är, viskar någon.
- Men jag vill leva i en värld där sångerna blir verklighet.
Det måste finnas ett sånt ställe. Det bara måste! Det måste!
Och Frank Sinatra svarar: Ingenting.
För den som vill läsa hela uppsatsen finns den här.
Kommentarer
Trackback
