Mitt gymnasium
Förr var jag väldigt pigg, alert och målinriktad. Numera känner jag mig mest slö, likgiltig och oinspirerad. Varför? Jag väljer att skylla på Ullvigymnasiet.
Eller inte Ullvigymnasiet i sig, utan snarare Mediaprogrammet. Min tre år där gjorde mig betydligt mindre alert än vad jag var tidigare.
Anledningen är att det var en väldigt "slö" linje. Man kunde, i princip, göra lite som man ville. Bara man hade en bra lögn. Det hade jag och Kaggen, allt som oftast.
Vi var mästare på att slingra oss ur tråkiga lektioner och långa dagar. Ena dagen skyllde vi på att vi hade innebandymatch - även fast vi inte spelade innebandy, och nästa dag var någonting annat. Så vi slog på våra rådjursögon och charmade skiten ur våra lärare, som alltid gav vika för oss. Det bästa var nog när vi lyckades övertala våran mattelärare att vi inte behövde komma på lektionerna längre - eftersom att vi ändå inte skulle klara av att få godkänt. Så då fick vi nästan en hel termin utan mattelektioner.
Okej, visst - vi gjorde kanske linjen slöare än den var, genom att agera som vi gjorde - men samtidigt var det öppet mål. Det var helt enkelt en linje utan fart, inspiration eller mening.
Så här i efterhand kan jag ångra att jag gick media. Då ville jag bli journalist, och trodde att media var det bästa alternativet. Men det vill jag inte längre - och kanske borde jag ha varit mer vaksam och mindre blind, men det var så jag kände just då.
Därmed inte sagt att jag hade tre tråkiga år. Det var väldigt ofta roligt - speciellt filmerna vi gjorde på rörlig bild-lektionerna - och vi fick samtidigt en väldig frihet ifrån våra lärare - Kung Roland Jatko - och ett respektingivande förtroende. Just de faktorerna gjorde det värt att gå till skolan varje dag.
Eller inte Ullvigymnasiet i sig, utan snarare Mediaprogrammet. Min tre år där gjorde mig betydligt mindre alert än vad jag var tidigare.
Anledningen är att det var en väldigt "slö" linje. Man kunde, i princip, göra lite som man ville. Bara man hade en bra lögn. Det hade jag och Kaggen, allt som oftast.
Vi var mästare på att slingra oss ur tråkiga lektioner och långa dagar. Ena dagen skyllde vi på att vi hade innebandymatch - även fast vi inte spelade innebandy, och nästa dag var någonting annat. Så vi slog på våra rådjursögon och charmade skiten ur våra lärare, som alltid gav vika för oss. Det bästa var nog när vi lyckades övertala våran mattelärare att vi inte behövde komma på lektionerna längre - eftersom att vi ändå inte skulle klara av att få godkänt. Så då fick vi nästan en hel termin utan mattelektioner.
Okej, visst - vi gjorde kanske linjen slöare än den var, genom att agera som vi gjorde - men samtidigt var det öppet mål. Det var helt enkelt en linje utan fart, inspiration eller mening.
Så här i efterhand kan jag ångra att jag gick media. Då ville jag bli journalist, och trodde att media var det bästa alternativet. Men det vill jag inte längre - och kanske borde jag ha varit mer vaksam och mindre blind, men det var så jag kände just då.
Därmed inte sagt att jag hade tre tråkiga år. Det var väldigt ofta roligt - speciellt filmerna vi gjorde på rörlig bild-lektionerna - och vi fick samtidigt en väldig frihet ifrån våra lärare - Kung Roland Jatko - och ett respektingivande förtroende. Just de faktorerna gjorde det värt att gå till skolan varje dag.
Kommentarer
Postat av: Angelica
Därför man hoppade efter första året även om Roland (som slarvade bort min plastficka med alla mina och Emmas bilder och sen tyckte att han inte kunde ge mer ä G för att han inte hade bilderna)var kul. Gjorde han konst av sopor över hela övervåningen när ni gick där också? Jaja, mitt karriärdrag att gå från Ullvi-media till Carlforsska-dans var sådär.
Trackback
