Jag ska nog lyckas

Igår var det Örjans födelsedag. Av någon underlig anledning - som egentligen inte är ett dugg underlig - så har det blivit som så att jag alltid tänker på honom om nätterna. Jag antar det blir väl så när man ligger och stirrar upp i taket. Stirrar uppåt.
       Men en dag som gårdagen är speciell. Då minns man. Då tänker man ännu mer. Ännu längre. Hur mycket man skulle vilja titta någon i ögonen och gratulera på dennes födelsedag. Hur mycket man saknar.
       Men nätterna kommer alltid. Natt efter natt. Med det även tankarna - och minnet av en av de bästa som vandrat på denna jord.

Grattis i efterskott, Örjan.