Kap. "Nu är vi på samma våglängd" 5/5
"Och du ser mig bara när jag är full. När du är full. Vodkan gör oss vackra, och dina dimmiga ögon ser inte hur ful du egentligen tycker jag är. Ett tillfälligt rus, som gjort för att krossa hjärtan och liv. Du dricker mig död.
Jag kommer aldrig att bli äldre än dig och jag kommer aldrig att bli den man som många önskar att jag vore. Hur mycket jag än vill. Det enda som finns är det här och nu, och om det inte räcker så lämnar jag. Kanske inte idag men definitivt innan imorgon.
Gjorde jag ett misstag som blundade för henne som verkligen ville? Borde jag ha lyssnat på henne som krävde nyckeln till mitt hjärta? Fanns det någonting att hämta hos henne som jag aldrig ville ha? Kanske. Nej. Aldrig. De gav mig aldrig den psykos som får mig att skena iväg. Den där känslan som gör att jag klättrar upp för världens högsta och farligaste berg, och så småningom kastar mig ut. De betydde aldrig så mycket att de fick mig att tvivla på om någonting är värt någonting längre. Som du.
Jag lever farligt, jag vet. Många har sagt det. Men vad vet de? Mycket och ingenting.
Jag lovar mig själv ingenting längre. För många spruckna löften, för många år i bakgrunden, har satt sina spår. Inget vin i världen kan lösa detta. Jag följer mitt hjärta så får vi se hur lång vägen är.
Det är nog ingen som bryr sig, ingen ser längre. De har nog tröttnat på mig. Men det finns ingen tid att vila, så jag fortsätter hela natten igenom. Såna som oss blir väl egentligen aldrig framme."
Jag kommer aldrig att bli äldre än dig och jag kommer aldrig att bli den man som många önskar att jag vore. Hur mycket jag än vill. Det enda som finns är det här och nu, och om det inte räcker så lämnar jag. Kanske inte idag men definitivt innan imorgon.
Gjorde jag ett misstag som blundade för henne som verkligen ville? Borde jag ha lyssnat på henne som krävde nyckeln till mitt hjärta? Fanns det någonting att hämta hos henne som jag aldrig ville ha? Kanske. Nej. Aldrig. De gav mig aldrig den psykos som får mig att skena iväg. Den där känslan som gör att jag klättrar upp för världens högsta och farligaste berg, och så småningom kastar mig ut. De betydde aldrig så mycket att de fick mig att tvivla på om någonting är värt någonting längre. Som du.
Jag lever farligt, jag vet. Många har sagt det. Men vad vet de? Mycket och ingenting.
Jag lovar mig själv ingenting längre. För många spruckna löften, för många år i bakgrunden, har satt sina spår. Inget vin i världen kan lösa detta. Jag följer mitt hjärta så får vi se hur lång vägen är.
Det är nog ingen som bryr sig, ingen ser längre. De har nog tröttnat på mig. Men det finns ingen tid att vila, så jag fortsätter hela natten igenom. Såna som oss blir väl egentligen aldrig framme."
Kommentarer
Trackback
