Jag ska nog lyckas

Jag fortsätter bläddra igenom bloggen. Jag inser hur olik min vardag var för bara några år sedan. Då var det mycket med tidningen på helgerna, och varje kväll avslutades allt som oftast med en oförglömlig svängom med Riddarna. Jag inser hur mycket roligare det var på kvällarna på den tiden. Det verkar som att det inte fanns någonting som hette "tråkig utgång" då.
    Fotbollen då handlade om hur utanför jag var, och jobbet på dagiset verkade inte lika roligt då.
    Hjärtat mådde väl ungefär som nu. Ömsom krossad, ömsom hoppfull.
    Ett-två år känns inte som en lång tid, men jag har ändå svårt att tänka på allt som hände då som "nyligen".
    Det jag inte visste då vet jag nu, och det jag inte vet nu kommer jag kanske aldrig få reda på. Men jag känner mig starkare, vackrare, roligare, klokare och bättre idag. Även om jag periodvis ger skenet av att vara samma lilla vilsna pojke.
     Jag ska bli författare. Jag håller på med min debutroman. Den kommer att bli fantastisk.
    Jag söker lyckan. Både i känslomässig form, men kanske allra mest i abstrakt form. Någonting att ta på. Någon att se, höra och känna. Någon att göra till världens lyckligaste. Så som hon gör mig världens lyckligaste.
     Vi är alla lite äldre, vi gamla vänner. Lite splittrade. Men någonstans är vi fortfarande tillsammans, och även om våra liv kanske aldrig blir som det en gång var så tror jag fortfarande på våran önskeframtid. Minns ni? Vi sitter på klipporna ute på någon ö. Grillen har slocknat. Barnen leker i bakgrunden. Vi sitter där, vi och våra respektive, med en öl och ett glas vin i våra händer. Lika upprymda och förväntansfulla som för 20 år sedan. Jag tror fortfarande på det.
     För ett år sedan var kommentarerna på den här bloggen dagliga. Allt som oftast från samma håll, men ändå - dagliga. Idag är det tyst, även fast jag fått mer läsare. Allting förändras, och jag kan inte säga att jag är missnöjd med hur det ser ut idag.
     Livet som jag hoppas på står alldeles runt hörnet för mig, och jag hoppas just nu att jag hinner dit i tid innan det är försent. Man vet aldrig vad som kan komma emellan.
     Jag älskar mina vänner idag. Gamla som nya. Jag hoppas att de inte tycker illa om mig, men sånt där kan man aldrig riktigt veta.
     Jag är fortfarande lika kär som jag en gång var. Ansiktena har förändrats genom åren men känslan är densamma. Nej, värre. Bättre.
     Idag köpte jag nya jeans som jag älskar som ett nyfött barn. Jag skriker och hoppar av glädje. Jag hittar på anledningar för att behöva gå förbi spegeln i hallen, bara för att kunna spegla mig ännu en gång.
     På tal om barn, jag tror att jag ska döpa min son till Theodore. Är inte det fint? Jag tycker det. Är det naivt av mig att tro att jag ska få en son? Det är inget önsketänkande, bara en tanke. Det får gärna bli en flicka. Är det naivt av mig att tänka på barn nu? Kanske, man jag tycker om att göra det. Är det naivt av mig att tänka på barn överhuvudtaget? Absolut, jag är mycket väl medveten om att jag kanske aldrig får uppleva ynnesten att bli pappa. Men jag tycker om att göra det. Jag lever till stor del för det, och jag önskar och hoppas på det av hela mitt hjärta. Hoppas någon flicka vågar mig. Någon gång.
      Fotboll är fortfarande lika roligt. Utan tvekan. Men just nu har jag viktigare saker i livet att ta hand om. Jag hoppas på att kunna åka iväg snart och påbörja någonting nytt.
      Jag heter Jonatan Björklund. Det är dags nu.