Kap. "Näst sista dagen" 5/8
"Svarta svarta svarta moln. De suddar ut allt det fina med november.
Dina händer darrar trots att mina värmer. Aldrig att du förstår hur mycket jag vill dig väl. Du ryggar tillbaka, halkar, slår dig och blir ful. Allt för mig.
På ett vandrarhem i Köpenhamn, alldeles för många vårar sedan. "Du är så jävla snäll Pål, vet du det?". Och sen "Jag vet, visst är han". Det var då.
Du skär ett hål i alla sagor jag skrev. Alla broar jag byggt, de river du ner. Du bär ett hål inom dig, och kanske är det så att jag är för smal för att fylla det.
Vita vita vita spår på marken, de förföljer mig för varenda steg jag tar.
Jag tog en bild av ditt ansikte igår, när du inte såg på. Bara för att tala med dina ögon när jag vill. De säger allt och lite till.
Och jag är lika tom och övergiven som Karlaskolan när det är mörkt. Tyst, ödslig och bortglömd. Är det konstigt att man längtar bort ibland?"
Dina händer darrar trots att mina värmer. Aldrig att du förstår hur mycket jag vill dig väl. Du ryggar tillbaka, halkar, slår dig och blir ful. Allt för mig.
På ett vandrarhem i Köpenhamn, alldeles för många vårar sedan. "Du är så jävla snäll Pål, vet du det?". Och sen "Jag vet, visst är han". Det var då.
Du skär ett hål i alla sagor jag skrev. Alla broar jag byggt, de river du ner. Du bär ett hål inom dig, och kanske är det så att jag är för smal för att fylla det.
Vita vita vita spår på marken, de förföljer mig för varenda steg jag tar.
Jag tog en bild av ditt ansikte igår, när du inte såg på. Bara för att tala med dina ögon när jag vill. De säger allt och lite till.
Och jag är lika tom och övergiven som Karlaskolan när det är mörkt. Tyst, ödslig och bortglömd. Är det konstigt att man längtar bort ibland?"
Kommentarer
Trackback
